Under sitt tal i Almedalen ägnar Magdalena Andersson en stor del av tiden åt räkna upp allt som absolut inte får finnas i socialdemokraternas Sverige. Som gängkriminalitet, ungdomar som kallblodigt dödar både ungdomar och vuxna för några tusenlappar och en plats i gänget, fattigdom, utanförskap och ökad otrygghet för samtliga.

Det vill säga exakt det som vi alla lever med idag. Allt det som blev resultatet av socialdemokraternas stolta mångkulturella samhällsbygge som påbörjades redan 1975 genom riksdagsbeslutet att göra Sverige mångkulturellt. Samtliga partier, förutom SD, har medansvar i detta. Utan undantag. Men det var socialdemokraterna som satte bollen i rullning.

Sådana petitesser besvärar inte Andersson. Nu vilar allt ansvar, enligt henne, på den nya regeringen som ännu inte vänt skutan rätt, trots att de haft hela åtta månader på sig förändra resultatet av 48 års delvis gemensamt vanstyre.

Anderssons tal kan sammanfattas i tre socialdemokratiska patentlösningar på samhällsproblemen; ökade bidrag, höjda skatter samt mer av ineffektivt och socialt förebyggande arbete, vilket sammantaget enbart förvärrar problemen i våra utanförskapsområden.

Andersson är en äkta broilersosse med partiets nya moderna mål som främsta ledstjärna; makten! Alla vet att landet i allt väsentligt i praktiken styrts av MP under åtta år av socialdemokratiskt styre. Vilket inte hindrar henne från att minst elva gånger under sitt tal hånfullt hänvisa till ”SD-regeringen”.

Anderson är trygg i sin roll. Hon vet att ju fler grova lögner hon presenterar, så spefullt och hånfullt som möjligt, desto starkare blir hennes opinionssiffror. Det är så socialdemokratiska väljare fungerar, så varför ändra på ett vinnande koncept?