På SvT finns tre program om Hasse och Tage och det land i vilket de verkade. De var, som alla vet, mycket roliga. De var det på ett underfundigt sätt. Med sin humor kom de ofta att uppträda som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder. De avslöjade sin tids många besynnerligheter – men de gjorde det på ett vänligt och ömsint sätt. 

Det hände att de funderade över framtiden. (Egentligen beskriver de sin tids goda samhälle och sitt eget vänliga sinne. Vårt elände kunde de inte föreställa sig. De skulle inte kunna verka i dagens Sverige.) 

Man kan, genom några jämförelser med tidigare år och andra länder visa att Sverige i väsentliga avseenden inte har förändrats så mycket. Sveriges offentliga statsskuld har minskat och budgetunderskottet är jämförelsevis mycket litet. Sveriges BNP har utvecklats ungefär som EU-genomsnittet. Strejkdagarna i Sverige ligger nära eller vid noll, i bjärt motsats till förhållandena i andra länder. Vår demokrati mår bra.  

Inte mycket verkar ha hänt sedan Gula Hunds och 88-öresrevyns dagar. Ändå skulle Hasse och Tages vänliga humor vara omöjlig i dagens Sverige. Något väsentligt har hänt. Vad? 

Det väsentligaste som hänt finns det nästan inga siffror på. Det är människornas sätt att bemöta varandra. Det är vägran att hälsa, det är dörren som tillåts stänga mitt framför näsan på efterkommande, det är det envisa blundandet inför den äldres och den gravidas behov att få en sittplats i en överfylld buss eller tunnelbanevagn – så avvikande inför beteendet i andra länder. 

Många yvs över att vi svenskar enligt tillgängliga mätningar är världens mest individualistiska folk. Jo, just det. Det märks på hänsynslösheten i vardagen. 

Det är just detta som har förändrats. Det finns ingen naturlig gemenskap som yttrar sig i ömsesidiga hänsynstaganden. Det finns inte längre något folkhem. Detta märks på många sätt, till exempel på att varje natt, sommar som vinter, tusentals människor tvingas sova utan tak över huvudet. Inte accepterade man det under Hasse och Tages dagar? 

Det finns alltså inget folkhem längre. Det finns alltmer svällande offentliga budgetar för social omsorg, men de är otillräckliga. Och det går inte att budgetera ömsesidig hänsyn och hjälpsamhet människor emellan. 

Hur kan det ha blivit så här? Finns det något avgörande skäl och någon skyldig grupp? Här som alltid har utvecklingen styrts av de förhärskande värderingarna, de som gjorde invandringen till något önskvärt och gott – tills skadeverkningarna för landet och befolkningen inte längre kunde förtigas och döljas. Denna politik formulerades och genomfördes av partier – vänstern – med en majoritet kvinnliga sympatisörer. Kvinnorna sympatiserade, förstås, med dessa partier därför att de uttryckte just kvinnliga, så kallade mjuka värderingar. 

Följden blev att Sverige på många håll, främst i s.k. utsatta områden, alltmer kommit att domineras av motsatta värderingar, av ålderdomliga, klanbaserade värderingar. Dessa resulterar i samhällen präglade av allt brutalare, manligt våld – inte bara i dessa områden utan numera också utanför dessa. 

 Kvinnorna får allt mer inflytande inom politiken. 

Varsågoda. Varsågod och skölj.