En vän till mig skulle hämta ut sitt pass i förra veckan. Det var tredje gången han försökte – de båda första gångerna var kötiden alldeles för lång för att han skulle hinna för han hade bara sin lunchtimme på sig och slutar inte jobbet förrän passexpeditionen har stängt. Den absoluta majoriteten av dem som skulle hämta pass var invandrare, de flesta i behov av tolk, och varje ärende tog mycket lång tid. Men tredje gången gillt, tänkte min kompis, som tagit ut kompledigt för att vara säker på att hinna få sitt pass.

När han kom fram till kassan insåg han att han hade glömt att förlustanmäla det gamla passet. Stulet var det inte, däremot förlagt i en flytt men oavsett orsak var han tvungen att göra en förlustanmälan innan han kunde hämta ut det nya passet.

Det skulle förstås gå ganska fort, tänkte han, att snabbt fylla i en blankett och lämna in. Men se, så enkelt gick det inte. Blanketten kunde man nämligen inte lämna in vid samma disk där det nya passet skulle hämtas, utan vid en annan disk till vilken kön var minst lika lång.

Han försökte vänligt resonera med tjänstemannen på andra sidan disken, men det gick inte hem. Istället kallades en vakt till disken. Om min vän skulle få hämta ut sitt pass var han först tvungen att köa en timme eller två vid en annan disk och fortsatte han att diskutera skulle han bli avvisad från passexpeditionen.

Eftersom han tagit ledigt och hade tid valde han att påbörja en ny kötid i en annan kassa. Efter närmare två timmar var det till sist hans tur och han kunde så ta en ny kölapp till passutlämningen.

När han satt där och väntade på sin tur hörde han, genom sorlet, att en rasifierad man också missat att förlustanmäla sitt pass. Min vän led med den stackars mannen, som stod vid samma disk där han själv stått, och som nu skulle tvingas ta en ny kölapp till en annan kassa. Då inträffade miraklet att tjänstemannen, som varit så benhård med blanketten i min väns fall, sken upp i ett tillmötesgående leende och beredvilligt plockade fram en blankett om förlustanmälan till den rasifierade mannen. Tolken hjälpte till att fylla i den och sedan fick mannen sitt pass utan större åthävor.

”Vad ska man säga?” sa min vän senare. ”Det är väl det här som är det vita privilegiet i praktiken. Specialbehandling för vita, etniska svenskar. För man får väl inte säga något så hemskt som att det är de rasifierade som är privilegierade?”

Nej, instämde jag, det får man nog inte. Och gör man det riskerar man att bli svartmålad och smutskastad och påklistrad alla onda epitet som finns.

Min vän och jag kom överens om att man helt enkelt får se det som ett privilegium att köa, och att den rasifierade mannen blev diskriminerad, som nekades detta.