Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på andra året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

YouTube är en bra kanal på så vis att om man har tur så kan man råka ut för kunniga och kloka personer som lägger vägande synpunkter på otillräckligt belysta förhållanden såsom varför diktator Putin fått så dålig information om sina utsikter vid en invasion av Ukraina.

En av de två kloka och eftertänksamma herrarna som resonerade i rutan hade varit diplomat i Ryssland vilket redan från början borgade för viss tillförlitlighet. Det där är inte alls så konstigt om man vet lite om rysk maktutövning, sa det före detta sändebudet. Jag är övertygad om att Putin, som inte är någon dununge, ställt noggranna frågor om krigsutsikterna till FSB och varenda spion- och underrättelsecentral han har i hela landet. Till slut satt nog varenda tjänsteman på högkvarteret vid Lubjankatorget och kliade sig i huvudet och funderade på vad de skulle svara presidenten.

Det var väl ingen i hela Ryssland som vågade säga något annat än att framtidsutsikterna såg lysande ut, sa den andra herrn med ett snett  leende. Den som kom med oönskad information till ledaren fick nog räkna med repressalier.

Ja, på Stalins tid kunde man bli skjuten om man sa sanningen, sa den tidigare diplomaten.

Denna förklaring till Putins misstag kändes rimligt övertygande på mig. Det stämde med vad jag trodde mig ha inhämtat om förhållandena i de sovjetiska och ryska diktaturerna och deras horder av improduktiva, korrupta, fega och lögnaktiga byråkrater.

På kvällen innan jag somnade tänkte jag på mina egna femtonåriga erfarenheter av att tjäna som tjänsteman i FN och i den svenska förvaltningen, senast som chargé d´affaires i Guinea-Bissau. Hur hade det varit med mina möjligheter att framföra impopulära budskap till de stora, i dessa fall vänligt sinnade, system som gav mig anställning och lön?

För det mesta fanns inte problemet. Till exempel fanns ingen som föreställde sig att biståndet skulle fungera i ett land som Guinea-Bissau. Därför var det ingen stor risk med att rapportera om ett och annat misslyckat projekt. Det kunde till och med lända en svensk ämbetsman till heder att avge sanningsenliga bedömningar och skrivelser.

Men det blev värre. Efter ett par års arbete kände jag mig färdig att kasta in handduken för egen del. Ingenting fungerade. Men vid det laget hade varje avdelning av biståndsmyndigheten sitt eget projekt, det vill säga sin egen intressesfär, i det bistånd som beviljades landet. Det gick väl att påpeka att något enstaka projekt inte fungerade, men att skriva av hela verksamheten, det gick inte. Jag skulle göra varenda levande själ i hela myndigheten till min fiende. Resultatet blev att jag inte vågade säga sanningen av rädsla för de konsekvenser som troligen skulle drabba mig.

Var det egentligen någon skillnad på mig och Putins drängar på Lubjankatorget? I båda fallen handlade det om att lägga sanningen till rätta för att undslippa personligt obehag. Ingen tackar den som hjältemodigt ställer upp för sanningen, det vet varje svensk byråkrat och det måste även stå klart för kollegorna vid Lubjankatorget.

Hur slutade då denna sanna berättelse ur livet? Jag tog bladet från munnen men först sedan jag sagt upp mig, skrivit en roman (som ämbetsmännen på myndigheten ibland fnittrande smygläste) och hittat ett annat jobb. Då först vågade jag.

Men tro inte att sakförhållandena ändrades något bara för att jag flydde fältet. Varje år kom skaror av skickliga och erfarna svenska ämbetsmän och gjorde, vad jag kunde bedöma, samma iakttagelser som jag och drog samma slutsatser, nämligen att biståndet inte fungerade men att just han inte tänkte göra sig omöjlig genom att säga detta alltför tydligt. På det viset kunde biståndet fortsätta tills det slutligen las ned tjugofem år efter det att jag tog min Mats ur skolan. Under dessa tjugofem år gjordes minst lika många utredningar i syfte att undersöka om det inom den svenska förvaltningen verkligen fanns konsensus kring ett så unikt och skakande beslut som att upphöra med ett statligt utgiftsprogram, i det här fallet biståndet till ett av mottagarländerna, som inte hade någon positiv verkan. Ett sådant beslut satt långt inne. Så här tvivlande formulerade sig  Sida något år innan bilan slutgiltigt föll:

1994 presenterades… en utvärdering av utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Guinea-Bissau. Rapporten var mycket kritisk och rekommenderade villkorliga reformer från den guineanska regeringens sida och en resultatbaserad strategi för fortsatt stöd. Som ett led i en eventuell minskning av stödet till Guinea-Bissau efter 1998 har den svenska ambassaden i Bissau fått i uppdrag att föreslå alternativa och billigare strukturer för fortsatt administration av svenskt bistånd. Mot denna bakgrund gav den svenska regeringen 1996 Sida i uppdrag att göra en grundlig utredning av utvecklingssamarbetet med Guinea-Bissau. Data samlades in genom rapporter och annat skriftligt material. Ytterligare information samlades in genom intervjuer med representanter från Utrikesdepartementet, alla relevanta delar av Sida, den svenska ambassaden i Bissau och en mycket bred grupp av relevanta guineanska representanter inklusive flera medlemmar av regeringen.

Med detta menar jag att jag misstänker att det när det gäller insikt och handlingskraft inte är så himla stor skillnad mellan svenska statsadministratörer och Putins säkerhetsbyråkrater.