Medan sju av riksdagens åtta partiledare fortsätter vurma för mångkultur tvingas vanliga medborgare kämpa med konsekvenserna av den. Friheten för vanliga skötsamma ungdomar inskränks allt mer, då de nu riskerar att bli misshandlade, rånade och till och med mördade när de går ut. Efter mordet på en 15-åring i Hammarby Sjöstad nyligen berättar en tonårsmamma i en intervju att hon inte låter sina tonåringar gå ut efter 21 på kvällen.

Om föräldrarna till de tonåringar som beväpnar sig hade fattat samma beslut skulle den här pojken kanske ha levt idag. Men sånt ska man inte prata om, för föräldrar med kriminella barn är det så ofattbart synd om att de inte får kränkas med krav på ansvar.

Jag har en väninna som har en son i samma ålder som pojken som blev mördad. Hon är djupt upprörd över hur det offentliga rummet krymper för de skötsamma ungdomarna.

”Vi kunde röra oss fritt i tonåren”, säger hon, ”men för min sons generation är det inte så.”

Och våld sker inte bara kvällstid. I den stad där min väninna bor har polisen redan för flera år sen varnat tonåringar för att vistas ute ensamma även på dagtid, på grund av de kriminella ungdomsgäng som rör sig kring stadens centralstation.

Därför gör min väninna allt hon kan för att hennes son ska trivas hemma, och för att även hans kompisar ska känna sig välkomna. Hemma hos henne får de umgås, se på film, spela dataspel och hon fyller kyl och frys med mat så att de fixa middagar och mellanmål. Självklart får kompisarna sova över om de inte har någon som kan hämta eller möta dem.

”Allt för att hålla dem borta från centrum”, säger hon bestämt.

Och sanningen är att ungdomar som min väninnas son har allt färre ställen att gå till. Badhusen var de första ”mötesplatserna”, som det så vackert heter, att tas över av kriminella ungdomar, därefter trängdes de skötsamma medborgarna ut från biblioteken. Vandalisering, hot, misshandel blev vardagsmat för både besökare och bibliotekarier, men den politiska viljan att göra något åt problemen var lika med noll, åtminstone från rödgrönt håll. Istället menade ansvariga politiker att krav på tysta bibliotek var rasistiskt och främlingsfientligt.

Påståendet kom givetvis från en socialdemokrat, närmare bestämt Roger Mogert, som då var kulturborgarråd i Stockholm. Med det uttalandet avslöjade han inte bara att han var medveten om att ”stöket” var relaterat till mångkulturen utan också att han hyste ett iskallt förakt för vanliga skötsamma svenskar.

Roger Mogerts folkfientliga inlägg i biblioteksdebatten borde förstås ha resulterat i avsked på grått papper, men icke. Inte förrän det uppdagades att han utsatt kvinnor i sin omgivning för sexuella trakasserier fick han gå, men då valde han det själv.

Min väninna säger att hon inte vill släppa iväg sin son på några fritidsverksamheter alls, som anordnas av kommuner, föreningar och liknande – hon litar helt enkelt inte på att det finns kompetens eller ens vilja att se till att verksamheten är trygg för de vanliga, skötsamma barnen.

”Kyrkliga grejer är inte heller att tänka på, kyrkan bryr sig ju bara om ungar som stökar och strular” säger hon.

Även platser som Liseberg och Gröna Lund kommer snart att vara no go-zoner för vanliga ungdomar, att döma av vad som tydligen är vardagsmat på nöjesfälten numer. Besökare har vittnat om kaos och våld, något som Birgitta Sparf skrivit om i en utmärkt krönika här.

Min väninna menar att hennes sons generation kan bli den mest ofria som vuxit upp i Sverige i modern tid, och jag tror tyvärr hon har rätt. När jag växte upp kunde jag vara ute vid i stort sett vilka tider som helst på dygnet utan att vara rädd. Inte för att mina föräldrar skulle ha tillåtit att jag rände ute om nätterna utan anledning men ni förstår hur jag menar. Det var en helt annan tid, ingen hade hört talas om ”stök” på bibliotek eller hot på badhus och om en politiker, oavsett parti, hade ifrågasatt tystnaden på biblioteken skulle han eller hon ha blivit idiotförklarad till och med av sina egna partikamrater och fått lämna sin post i skam och nesa.

I det trygga samhällsklimat som då rådde var det också helt naturligt att tonåringar gick på Folkets park på lördagskvällarna. Åldersgränsen var satt till 15 år och ingen hade några synpunkter på det, trots att parken var öppen ända till klockan ett på natten. Oftast hade man någon att ta sällskap med hem, men hade man inte det så gick det alldeles utmärkt att gå hem ensam.

Visst kunde det ske saker även då, men då handlade det om undantag och dessutom mycket ovanliga sådana. Ni som har åldern inne minns säkert vilket oerhört rabalder det blev 1981, då en tonåring högg ihjäl en annan vid Gamla stans tunnelbanestation, det som kom att kallas ”punkmordet”. Det skrevs spaltmeter om händelsen. Numera blir de flesta mord bara till korta notiser.

Det går förstås inte att redan nu avgöra om mordet i Hammarby Sjöstad är direkt relaterat till mångkulturen, men det spelar faktiskt ingen roll. De allra flesta av de samhällsproblem som inskränker friheten för skötsamma ungdomar idag har mångkulturell anknytning. Och så länge sju av åtta partiledare fortsätter glittra entusiastiskt över mångkulturen kommer våldet att fortsätta krypa närmare. Hur länge kommer de vanliga, skötsamma medborgarna att orka – och vad gör de när de inte längre står ut?