En av de saker jag lärde mig under under mina 19 år som lärare och forskare vid svenska universitet var att den som har rätt inte alltid får rätt.

En person kan ha rätt i sak utan att andra förstår det. Personen kan ha rätt utan att andra ens är intresserade av att förstå det. Personen kan ha rätt ur ett visst perspektiv vars betydelse ingen annan accepterar. Vi kan alla ha rätt om något utan att för den skull äga den kommunikativa förmåga som krävs för att få andra – eller tillräckligt många andra – att förstå vad vi menar.

Vi tror gärna att universitetet är en plats för det rena vetandet. Med det ”rena vetandet” menar jag ett vetande som inte låter sig besudlas av önsketänkande, dumhet, modenycker eller vänskapskorruption. Men så förhåller det sig inte. I princip är det alltid bättre att ha rätt än att ha fel. Det som har rätt kan också få rätt med tiden: man kan få sin kunskap erkänd av eftervärlden även om samtiden ställer sig oförstående. Men att det skulle vara så enkelt som att den som har rätt också med nödvändighet kommer att få rätt, det kan vi glömma bort.

Det gäller inom vetenskapen, men än mer inom politiken. En politiker som vill få genomslag för sina idéer måste få andra människor att tro på dem. Insikter måste förmedlas på ett sätt som svarar mot människors möjlighet och förmåga att ta till sig insikterna. Det är därför politiker bemödar sig om att bygga förtroende. Människor röstar inte på vad de vet är sant utan på vad de tror är sant. Återigen är det naturligtvis bättre att ha rätt än att ha fel: det är förhoppningsvis lättare att få människor att tro att man har rätt om man faktiskt har rätt. Men det är absolut inte så att den som har rätt alltid får rätt.

Och detta innebär inte att alla politiker är hycklare. Den tydliga åtskillnad vi ofta gör mellan uppriktighet och hyckleri är alldeles för grovhuggen. En total autenticitet är omöjlig i de flesta sociala sammanhang, och vi har inte mycket att vinna på att alltid bara ”vara oss själva”. Faktum är att det finns en mängd möjliga mellanlägen mellan det fullt autentiska och det medvetet förljugna. Man kan göra kompromisser i sin politiska retorik utan att ge avkall på grunderna i sin övertygelse. Man kan tala till människor på ett sätt som gör att de lyssnar utan att för den skull försöka lura dem. Och man kan mycket väl vara social och anpassningsbar, men ändå förbli hederlig och naturlig.

Problemet med vetandet och dess erkännande aktualiserades nyligen i fallet Elsa Widding. Elsa Widding menar att hon bygger på fakta och kunskap när hon uttalar sig om klimatförändringar och klimatpolitik. Hon menar också att hon självklart ska kunna åka på en konferens där ”kontroversiella” åsikter om klimat och vaccin diskuteras. Vad har konferensdeltagarnas eventuella historia med hennes åsikter att göra? Det som är sant är väl sant oberoende av det sammanhang i vilket de sägs? Och visst är det så. I princip har hon rätt. Problemet är bara att den som har rätt inte alltid får rätt.

Inget samhälle klarar av att göra åtskillnad mellan sanning och lögn enbart med hjälp av undersökningar, kunskap och verifikation. Trovärdighet måste också få spela roll. Alla medborgare kan inte själva bedöma sanningshalten i allt som lärare, forskare och experter påstår. De måste få tillåta sig att tro på experter dem på grundval av den trovärdighet de utstrålar och tillskrivs. Och här spelar det alltså roll vem man är när man säger något och i vilket sammanhang man säger det.

Om man i vårt samtida Sverige framför en åsikt i egenskap av sverigedemokrat har man mer att bevisa i mångas ögon än om man är socialdemokrat. Om man framför det i alternativ media har man också mer att bevisa än om man framför det i P1. Om man dessutom inte räds för att umgås med människor som hyser åsikter som anses ”kontroversiella” eller direkt felaktiga av det breda samhällsetablissemanget kommer man få än svårare att etablera sin trovärdighet. Så ser verkligheten ut. Det handlar om en kommunikativ verklighet där vem vi är och i vilket sammanhang vi framför våra åsikter har bäring på den betydelse och trovärdighet som våra åsikter kommer att tillskrivas.

Jag vet att många av er som läser det här inte håller med eftersom ni kanske hellre läser Det Goda Samhället än Dagens Nyheter och att ni kanske tillskriver vissa aktörer i alternativmedia en större trovärdighet än de journalister som skriver på Dagens Nyheter. Men ni är antagligen fortfarande i minoritet. Och ni representerar antagligen inte Liberalerna och Socialdemokraterna i Riksdagen.

Allt det här borde Elsa Widding förstå. Uttrycker hon åsikter som avviker från det politiskt korrekta kommer ho få svårare att få genomslag hos alla dem som bär upp det politiskt korrekta. Det kommer att kosta att komma ut som sverigedemokrat. Det kommer att kosta att åka på en konferens som samlar människor som har det gemensamt att de vänder sig mot etablissemanget. Och vad det kostar är trovärdighet. I alla fall i etablissemangets ögon. I stället för intresse kommer hon att möta ointresse och till och med ett öppet förakt.

Om man som riksdagspolitiker väljer en kommunikativ strategi som öppnar upp för ett motstånd man egentligen inte skulle behöva möta får man nog räkna med att behöva hantera det motståndet själv. Man kan inte räkna med partiledningens direkta stöd om man själv skapar problem som inte skulle behöva finnas. Och det spelar ingen roll vad vi tycker om Elsa Widdings politiska motståndare. Motståndarna finns och dem måste man också förhålla sig till. Och om man väljer att hantera dem på ett sätt som gör dem onödiga fördelar kan man inte kräva att partiledningen går in och ta de kulor man själv har blottat sig för. Man kan inte kräva av generalen att han ska gå in och ställa sig i vägen för alla de kulor som övermodiga, men kanske också oförsiktiga soldater drar på sig. Han har ett helt fältslag att tänka på.

Det är bra att ha rätt. Och med tiden kanske den som har rätt också får rätt. Men om man är otålig och vill nå snabba resultat måste man nog acceptera den kommunikativa verklighet som politiken verkar inom. Tyvärr.

(Skribenten utvecklade också dessa tankar i ett inslag på Youtube-kanalen Riks.)