På 1950-talet vände sig reklamen till ansvarskännande familjefäder och husmödrar, och kunde se ut så här eller så här. I takt med att välståndet ökade på 60-70-talen dök en ny köpstark grupp upp på marknaden; ungdomar med egna pengar. De nöjde sig inte med hållbara byxor från Algots utan efterfrågade en identitet, en livsstil, kanske till och med en mening med livet. De var också föredömligt mottagliga för reklam. Så länge de befann sig i ett kreativt tillstånd av identitetssökande, blomstrade marknaden och stilbildare inom ”livsstilsreklamen” blev Coca Cola.

Världshistoriens första välfärdsgeneration var inte bara goda konsumenter. De var också, på ungdomars vis, rebelliska, idealistiska, kompromisslösa och något ansvarslösa. Allt detta hade tidigare generationer löst genom att av ekonomiskt nödtvång, tvinga in dem i systemet. Plötsligt saknades de ekonomiska incitamenten för anpassning och ungdomar kunde fortsätta vara ungdomar, långt upp i medelåldern. En annan sak som utmärkte dem var en motsägelsefull syn på kapitalismen. Samma kapitalism som försett dem med nya livsstilar, utbildning, teknologi, resor, droger, rockkonserter och underhållning, hade ändå misslyckats med att leverera den där ”meningen med livet”.

Så småningom gjorde dessa ”ungdomar” karriär och tog plats i näringslivet. Vissa blev marknadschefer på Åhléns, andra startade egna företag.

Ett av dessa företag var glasstillverkaren Ben & Jerry som skriver så här på sin hemsida:

”We love making ice cream – but using our business to make the world a better place gives our work its meaning.”

I jakten på mening lägger Ben & Jerry marknadsföringsresurser på bland annat Black Lives Matter. Man kan fråga sig vad detta har med glasstillverkning att göra. När såg man senast en mörkhyad huligan bränna en polisbil, hållande en glasstrut i handen? Men syftet med verksamheten är inte att tillfredsställa kunderna, tjäna pengar eller ens att tillverka produkter – utan att ”förverkliga sig själv”.

Även traditionella företag smittades av denna längtan efter ”mening”. Det kan gälla klimatet, feminismen, antirasism eller vad som ryms under woke-paraplyet. Som om kapitalismen drabbats av identitetskris.

2016 nådde identitetskrisen varuhuskedjan Åhléns, som istället för att ge kunderna det dom ville ha lanserade kampanjen bryt klädmaktsordningen. I en uppföljande kampanj utnyttjade man en intet ont anande svart pojke som slagträ i den identitetspolitiska debatten. Aktivismen verkar knappast ha gynnat företaget ekonomiskt men det var kanske inte det som var syftet.

En trendsättare för marknadsföring i Norden är nätverket The North Alliance (NoA). Företaget bildades 2014 och en av deras byråer (Åkestam Holst) kläckte den geniala idén att marknadsföra bilmärket Audi med hjälp av radikalfeministen Kakan Hermansson. Känd för att hata vita heterosexuella män och förakta poliser. Reaktionerna på nätet blev så starka att bilföretaget drog i nödbromsen och stoppade kampanjen.

En annan av NoA’s medlemsbyråer (&CO) låg bakom den sågade reklamfilmen för SAS, där man förklarar för svenskarna (som antagligen är den nationalitet som köper flest flygbiljetter på SAS)

att de varken har någon egen kultur eller ett riktigt fosterland. SAS plockade snabbt bort filmen från Youtube, för att minimera skadan.

”Get Woke, Go broke” är ett talesätt i USA. Om principen gäller är det bara att luta sig tillbaka och invänta att marknadskrafterna ställer allt till rätta. Se bara hur det gick för Bud Light.

Men man ska inte vara för optimistisk. Riktar man sina känselspröt mot marknaden ser man att färre och färre av kapitalismens spelregler faktiskt gäller:

• Mindre företag missgynnas av myndigheterna.

• Stora företag gynnas av hårda klimat- och miljöregler.

• Offentliga upphandlingar tar ifrån konsumenterna makten.

• Vissa verksamheter subventioneras och behöver inte gå med vinst.

• Offentliga bolag snedvrider konkurrensen.

• En del branscher straffbeskattas.

• Andra branscher får nästan gratis el.

• EU sätter käppar i hjulet.

• FN förespråkar mer planekonomi.

Listan kan göras längre. Skulle kapitalismen duka under och ersättas av någon sorts politisk planekonomi – vilket många inom woke-sektorn förespråkar och aktivt arbetar för – innebär det säkert inte slutet för reklambranschen. Som experter på propaganda kommer de att få massor av nya uppgifter. Några av de politiskt inriktade marknadscheferna verkar redan ligga i startgroparna.