De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.

En uppgift, som utredningen varit framme och sniffat på men i egenskap av omöjlig att lösa har skjutits på framtiden, har att göra med att kommuner måste mutas att acceptera vindkraftverk. Enligt tilläggsdirektiv meddelar staten emellertid att den nya regeringen räknat pengarna och kommit fram till att den själv inte har lust att betala mutorna för att kommunerna ska bygga de vindkraftverk som staten önskar att de bygger. Kommunen måste därför själv erlägga sina mutor till sig själv vilket kan ske genom påförandet av en kommunal skatt på den berörda kommunen vilken kommunen kan använda för att muta sig själv. Håll med om att även du skulle skjuta en sådan lösning på framtiden. Så här skriver utredningspolitikerna:

Vad gäller kommunen är vår slutsats: Tillräckliga incitament för att väsentligt öka kommunernas tillstyrkan bara kan uppnås genom att land- och havsbaserad vindkraft i kommunen ger denna en intäkt. En sådan intäkt kan bara åstadkommas genom statlig finansiering eller beskattning. Inget av de alternativen är dock, utifrån våra direktiv, möjliga att föreslå. Frågan om kommuners incitament bör därför skyndsamt beredas vidare inom Regeringskansliet.

Det där överskrider mitt förnuft men det behöver inte betyda att det inte skulle vara genomförbart ty mycket som strider mot mitt förnuft går bevisligen att göra, till exempel att resa till London och Buenos Aires med flygmaskin.

I serien svåra till omöjliga uppgifter inom energiområdet, avdelning vindkraftverk, har jag emellertid en annan som jag tänkt på under några år sedan astronomen Steven Jörsäter beskrev dilemmat för mig. Det handlar om ett delikat problem med vindkraften, nämligen att den inte kan fungera om man inte har tur.

Anta att du ska förse ett nybyggt samhälle med elektricitet. Det behövs, säger vi, under rimliga antaganden om hur mycket det brukar blåsa en installerad effekt på X megawatt. Orten har inga övriga energikällor.

Rimliga antaganden råder tyvärr inte alltid. Nu visar det sig att stiltje utbryter. Frenetiskt börjar kommunens ingenjörer leta efter reservelektricitet. Det finns ingen så invånarna tvingas till att återgå till att hugga ved så länge bleket fortsätter. Men snart snurrar vindkraften igen och ingenjörerna börjar fundera över vad som kan göras för att motverka en upprepning av det lika obehagliga som oväntade dilemmat.

Vi måste bygga ett reservkraftverk, säger ingenjör Andersson.

Rätt tänkt, instämmer ingenjör Bengtsson. Eftersom vi gör av med X megawatt måste vi ha ett reservkraftverk på X megawatt.

Men vänta, säger ingenjör Carlsson, då har vi ju plötsligt 2X megawatt installerat!

Vad är det för problem med det? svarar ingenjör Andersson, det kan väl aldrig skada med lite redundans?

Det verkar bara så himla korkat, säger ingenjör Carlsson. Om vi har X megawatt vindkraft och X megawatt reservkraft så har vi ju installerat dubbelt, det vill säga alldeles för mycket.

Så kan du väl inte säga! utropar ingenjör Bengtsson, det märkte du väl att gaskraften behövdes när det slutade blåsa!

Absolut, säger ingenjör Carlsson, jag menar bara att om vi vetat detta när vi började planeringen så hade vi kunnat nöja oss med att installera X megawatt gaskraft. Det räcker eftersom gaskraften fungerar hela tiden. Det som vi idag kallar reservkraftverk hade i så fall varit vårt normalkraftverk. Vindkraften hade vi klarat oss utan.

Va? säger ingenjör Andersson och börjar svettas. Du menar att vi byggde all vindkraften i onödan eftersom vi ändå skulle bli tvungna att bygga X megawatt gas?

Grabbar, det här kan bli pinsamt om det kommer ut att vi planerat fel, säger ingenjör Bengtsson. Vi måste hitta på något för att förklara varför vi egentligen byggt vindkraften i onödan.

Men det var ju ett politiskt projekt som vi byggde för att visa att vi är moderna och rädda världen, säger ingenjör Carlsson. Den elektricitet vi behöver kan ju komma från gasen i alla fall.

Vi får skylla på vätgasen, säger ingenjör Bengtsson.

Men den är ju inte färdigutvecklad, säger ingenjör Carlsson.

Glöm det, fräser ingenjör Bengtsson, någon gång blir den väl klar nog att användas. Tills vidare säger vi att hela projektet är till för att förbereda oss för vätgasen. Tror ni inte det håller?

Jag ska i alla fall pensionera mig nästa år, säger ingenjör Andersson.