”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)

Enligt statistik tillgänglig på Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) hemsida fick polisen, under 2020, in 3 398 anmälningar där någon form av hatbrott ingick i brottsbeskrivningen. Brotten kan sedan kategoriseras enligt följande: afrofobiska hatbrott: 15%, ospecificerade hatbrott: 15%, islamofobiska: 9%, homofobiska 8%, antisemitiska 5%, övriga hbtqi-relaterade: 3%, kristofobiska: 2%, övriga mot religiösa grupper: 2%, transfobiska: 2%, antiziganistiska: 1%, samt mot samer: 1%. Hela 37% av anmälningarna hamnar under kategorin ”Övriga främlingsfientliga och rasistiska”. ”Anti-svenska” eller ”svenskfientliga” hatbrott anträffas alltså inte i BRÅ:s lista.

Den 24 februari i år ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Pontus Andersson en skriftig fråga i Riksdagen till justitieminister Gunnar Strömmer med anledning av hatbrott mot svenskar. Andersson skriver följande: ”Under 2020 anmäldes enbart cirka 30 fall av hatbrott där motivet var personens svenska nationalitet, vilket tyder på ett stort mörkertal. Inte en enda gång har en person i Sverige dömts för hatbrott mot svenskar, trots att svenska ungdomar i många städer och inte minst skolor är i minoritet.”

Av 3 398 anmälningar var det enligt Pontus Andersson alltså endast cirka 30, det vill säga strax under en procent, som gällde svenskfientliga brott. Men som Andersson skriver kan det finnas ett stort mörkertal här eftersom svenska ungdomar numera utsätts för förnedringsrån där de väljs ut som offer för att de är svenskar och där tillmälen om ”svennejävel” är en del av övergreppet. Det är heller inte orimligt att tro att ett språkbruk av den här arten är vanligt i våra skolor. Och inte ett enda polisanmälan om svenskfientligt hatbrott har alltså lett till fällande dom.

Pontus Andersson ville veta av ministern om denne var beredd att förtydliga lagstiftningen. Det finns nämligen en tendens i Sverige, menar Andersson, att tänka att hatbrottslagstiftningen i huvudsak ska skydda personer med en identitet som avviker från den svenska majoritetsbefolkningen. I en intervju jag gjorde med Pontus Andersson på Riks förklarade han just att det svenska samhället har en traditionell föreställning om att rasism bara kan riktas mot minoriteter och ”främlingar”, och att vi därför behöver nya formuleringar i lagtexten.

Justitieminister Gunnar Strömmer var dock kallsinnig till frågeställningen och hävdade i sitt svar att lagstiftningen redan täcker hatbrott mot svenskar. Och tittar man i lagtexten är det svårt att inte ge honom formellt rätt. I brottsbalken 16 kap. § 8, som handlar om hets mot folkgrupp, kan vi läsa följande: ”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.” Det står inget om minoriteter här utan bara om ”folkgrupper” i allmänhet. Detta borde inkludera hatbrott mot svenskar. Detta gäller även § 9 i samma kapitel i Brottsbalken, som handlar om olaga diskriminering.

Men Pontus Andersson kanske har rätt ändå. Det faktum att så få hatbrott mot svenskar anmäls och att inga av de anmälningar som gjorts har lett till fällande dom kanske indikerar att lagen behöver förtydligas.

Vanliga svenskar såväl som det svenska rättsväsendet behöver medvetandegöras om att hatbrott mot svenskar har blivit en del av vårt samhälle. Om vi ska ha en lagstiftning mot hatbrott – vilket enligt min mening förutsätter att den inte omöjliggör saklig och befogad kritik – måste den också appliceras på svenskfientliga brott. Och svenskar måste bli medvetna om att det är ett brott i sig att förgripa sig på eller verbalt förnedra svenskar för att de är svenskar.

På ett mer allmänt plan är det naturligtvis avgörande för upprätthållandet av allt vad anständighet heter i Sverige att svenska ungdomar skyddas från svenskfientliga hatbrott. Vi måste komma bort från idén att bara icke-svenskar eller icke-västerlänningar kan bli offer för rasistiskt våld och rasistiska tillmälen. Att unga svenskar ska behöva utsättas för brott i Sverige för att de är just svenskar är ett oförlåtligt svek mot våra egna ungdomar.