Det svenska skolpengssystemet har nu mer än trettio år på nacken sedan det hösten 92 startades i Vaxholms kommun utanför Stockholm i enlighet med en eponym instruktionsbok för skolpengsstartare som skrivits av mig samt sex skolkunniga personer. Tvärtemot vad många ojar sig över så menar jag att upplägget faktiskt utom på en allvarlig punkt varit en internationell succé.

Den allvarliga punkten har sedan dess tvingat mig att rådbråka min hjärna med en svår fråga utan att egentlig leda mig någonstans. Men när Dagens Nyheters ledarskribent Susanne Nyström, som jag för det mesta anser har fel, häromdagen med lite extra buller tog upp samma fråga som bekymrat mig så beslöt jag att saken inte längre kunde lämnas vind för våg. Den är nämligen ett allom bekant mysterium.

Mysteriet är att det troligen fuskas en hel del med betygen, särskilt friskolebetygen naturligtvis, samt att detta nu fått fortgå på fjärde decenniet utan att meningsfulla motåtgärder vidtas. (Man får gå till kulturen för att hitta en lika tokig motsvarighet. Jag tänker då på filmen Mordängeln av Buñuel som handlar om hur folk beslutsamt underlåter att lösa sina problem, i filmens fall ett flott latinamerikanskt kalas där gästerna börjar hungra och lukta på tredje dagen trots att inget hindrar dem från att gå därifrån.)

Frågan är kort sagt varför det i svenska skolor inte införs externt kontrollerad betygssättning som förhindrar orättvis och omotiverad betygsinflation. Det vore inte svårt för myndigheterna att genomföra en sådan reform – eller för enskilda friskolor att göra det på eget bevåg – eftersom tanken är självklar och har framförts otaliga gånger, till exempel av mig och medförfattare vid systemlanseringen för en tredjedels århundrade sedan och nu senast alltså av Susanne Nyström.

Detta vore alltså inte svårt att genomföra för den aktör inom skolvärlden som bara ville. Där satte mina tankar stopp och jag kom inte på något klokare än att ringa till Inger Enkvist (bilden), professor emerita i spanska och den troligen mest genomtänkta pedagogfilosofen som finns i landet (och tillika författare till den nyutkomna skriften Kunskap i kris vars budskap verkar så enkelt att bildat folk måste läsa boken flera gånger för att äntligen begripa). ”Det är just där det sitter”, sa Inger. ”Det finns ingen aktör inom skolvärlden som vill.”

Inger menar om jag förstår henne rätt att problemet i grunden är politiskt med start i det amerikanska pedagogiska tänkande som i Sverige gjorde premiär i 1962 års grundskola. Den stora förändringen var att skolan skulle övergå från kunskapsöverföring till överföring av värderingar och mentala attityder, en övergång från stavning och algebra till teser om allas lika värde (skulle jag sammanfatta metamorfosen). Det går att genomföra hederliga och rättvisa skoltester om man mäter elevernas hantering av multiplikationstabellen, säger Inger, men om läroplanen föreskriver att utbildningen egentligen ska handla om att skapa exempelvis jämlika kulturer så går det inte att göra rättvisande jämförelser.

Så du menar att man inte mäter skolresultaten för att det inte går att mäta dem när syftet är könsutjämning snarare än tyska verb? sa jag. Just det, svarade Inger. Den svenska skolvärlden är så marinerad i sin egen ideologi att den inte upptäcker det speciella med sitt tänkande. Vi förstår inte att vår egen pedagogik och våra egna läroplaner är lika ideologiskt fastgjutna som någonsin islamismen och andra trossystem.

Tills vi röjer upp bland politikerväldets grundläggande politiskt korrekta koncept och bärande teser måste vi alltså leva med att det förekommer fuskbetyg. Inte mig emot, ty det överensstämmer med mina fördomar.