Lagom till kvinnodagen den 8 mars lade SVT upp några serier på SVT Play, under rubriken ”Starka kvinnor”. En av dem är Det mest förbjudna, miniserien från 2016, som handlar om Kerstin Thorvall och som bygger på hennes roman med samma namn. SVT presenterar Thorvall som ”en modern kvinna i fel århundrade”, en kvinnlig förebild.

I själva verket beskriver både serien och romanen en hänsynslös narcissist som utnyttjar alla i sin omgivning för egen vinning. Det är sådana kvinnor vi ska betrakta som ”starka”, om public service får bestämma. Kvinnor som tar ansvar för sina liv och för sina närstående blir svaga, enligt samma definition.

Själv anser jag att det är ett tecken på svaghet att bete sig som Kerstin Thorvall gjorde. Den som behandlar sina närstående illa och exploaterar sina barn visar sannerligen inte upp någon styrka. Men det hindrade henne inte från att skryta och skrävla om sin förträfflighet. Att vara en ”dålig mor” och ”motvillig farmor” var för henne ett sätt visa sig cool, hipp och modern och tyvärr fick det genomslag på bred front i samhället.

Till en början var det förstås en och annan som ifrågasatte hennes egendomliga värderingar men när 68-vänsterns familjefientliga flum väl fått fäste och ändrat spelplanen i samhället var Kerstin Thorvalls lycka gjord. Hon publicerade ungdomsböcker i parti och minut och vi som tillhörde målgruppen förväntades inte bara läsa denna påstått banbrytande ungdomslitteratur utan dessutom gilla den. Den som inte hade plöjt igenom Vart ska du gå? Ut och Vart ska du gå? Vet inte hade inte mycket att prata med klasskompisarna om på rasterna eller, för den delen, att diskutera på lektionerna. Kerstin Thorvall var närmast en guru för det tidiga 70-talets vänsterideologiska lärare i sina sandaler, hemvävda klänningar och sovjetinspirerade arbetarskjortor.

Således tvångsmatades vi från tidiga tonåren med en skev syn på sex, samlevnad och familj. Tack för det, Kerstin – och tack till hela kulturetablissemanget som lät sig förföras av hennes värderingar bara för att de var besatta av modernitet.

Kerstin Thorvalls böcker kom att bli stilbildande inte bara för ungdomslitteraturen som sådan utan även för hur vuxenvärlden såg på oss tonåringar. 1970-talets tonåringar förväntades helt enkelt vara ungefär som de karaktärer som Kerstin Thorvall skapade i sina böcker, karaktärer baserade dels på hennes exploatering av de egna barnen, dels på hennes egen livsstil. Tonårsrevolten blev den nya lilla svarta och tonåringar förväntades ligga till höger och vänster, flumma och dricka mellanöl, känna hopplöshet och ha en usel relation med sin familj.

Thorvalls böcker blev helt enkelt en uppmaning till ett promiskuöst liv där alla gränser skulle testas. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det visade sig att många i min generation skaffade sig vissa erfarenheter alldeles för tidigt i livet just för att de värderingar Thorvall gav uttryck för blev så dominerande, inte bara inom ungdomslitteraturen utan i hela samhället.

Det mest förbjudna är förvisso en välgjord miniserie, med miljöer som känns verkligt autentiska, skickligt regisserad av Tova Magnusson och med en briljant Cilla Thorell i huvudrollen. Men själv känner jag mest bara avsky och avsmak. Dels inför allt det som Kerstin Thorvall stod för och som ligger så oerhört långt från det jag själv uppfattar som god kvinnlighet och kvinnlig styrka – dels för att public service framställer henne som ett modernt föredöme.

Att kränka sin familj och sina närmaste är vare sig modernt eller föredömligt. Det är bara riktigt, riktigt ruttet, oavsett i vilket århundrade det sker.

Bild: Skärmdump, SVT Play