BIRGITTA SPARF: Mer av samma – en absurd teater

Svenska Dagbladet tar i ett antal artiklar upp gängkriminaliteten i våra utanförskapsområden, och har intervjuat ett 15-tal socialsekreterare som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga i olika stadsdelsförvaltningar i Stockholm och några kranskommuner. Från SvD:

”När det gäller unga kriminella är det socialtjänsten som har det stora ansvaret – vilket även polisen gång på gång påpekar – och det är socialsekreterarna som står i frontlinjen.”

Jag saxar några exempel. Här nyexaminerade Axel i ett av Stockholms utsatta områden, där han jobbat i två månader:

”Tonårskillen som sitter framför honom har haft kontakt med socialtjänsten sedan sex års ålder. Nu är han med i ett av Stockholms mest ökända kriminella gäng. Tonåringen har rökt på och är hög under mötet. Det är nästan omöjligt att få kontakt. De hinner inte träffas många gånger innan beskedet kommer – polisen bedömer att killen kan skjutas vilken dag som helst.”

Ett annat exempel är Sara som varje morgon oroar sig för att få höra att någon av hennes klienter blivit skjuten:

”En av tonåringarna träffar hon en gång i veckan för stödsamtal. De ses ute på stan och fikar regelbundet under ett halvår. Först senare får hon veta av polisen att det har funnits en hotbild. Att det hade kunnat komma någon och skjuta mot killen hon satt med.”

Här något om hur länge ungdomarna haft kontakt med socialtjänsten:

”Flera av socialsekreterarna som SvD talat med vittnar om svårigheter med att nå unga kriminella i tid – trots att de ibland har haft kontakt med en ung människa sedan den var bebis.”

Och så lite om fika-metoden:

”Johannes Granlund i våldsdrabbade Farsta säger att resurser spelar roll. I dag finns inte ens en budget för att gå på café med en klient.

– Det låter kanske konstigt att gå och fika med en ungdom som är misstänkt för allvarliga brott, men att skapa en allians är det viktigaste för all fortsatt behandling.”

Till sist något om socialtjänstens möjligheter att arbeta förebyggande innan man tar till LVU, vilket är tvångsvård:

”Unga över 15 år måste själva samtycka till en insats. För yngre barn måste föräldrarna ge grönt ljus i dag. Stockholms stad konstaterar i en kartläggning av 16 000 ärenden att socialtjänsten har svårt att få vårdnadshavarna att tacka ja. När det gäller 13-17 åringar avvisar mer än var fjärde förälder en insats.”

Att förebyggande insatser från socialtjänstens sida ses som den främsta lösningen på den växande gängkriminaliteten i våra utsatta och invandrartäta förorter har vi alla hört under minst tio år.

Politiker, polisledning, kriminologer och även socialtjänsten själv framför detta som ett evigt upprepat mantra. Lite som självhypnos: ”Tidiga och förebyggande insatser! Tidiga och förebyggande insatser!”.

Många av dessa gängkriminella i utanförskapsområdena har alltså haft kontakt med socialtjänsten sedan de var bebisar. Axels klient har haft det sedan sex års ålder. Så gott som ingen av de unga gängkriminella på 12 år och uppåt är okända för socialtjänsten sedan tidigare.

Således kan man anta att de allra flesta av dem redan varit föremål för det allena saliggörande förebyggande arbetet under ett stort antal år. Vilket väcker ett antal frågor hos mig:

– Om nu det förebyggande arbetet ses som det enda motmedlet, varför blir fler och fler nya tonåringar, och nu även barn på 11-12 år, indragna i gängkriminalitet?

– Vilka är de förebyggande insatserna, mera exakt? Består de av mer än samtal och att gå ut och fika med en kriminell ungdom, eller ett barn, en gång i veckan? För att bygga tillit och förtroende?

– Om nu fika är en del av det förebyggande arbetet, hur hjälper det 12-årige Ahmed som bor med sin bidragsförsörjda somaliska mor, som inte kan svenska, tillsammans med åtta syskon i en trea i Rinkeby? Där ingen möjlighet att göra läxor finns, där samtliga saknar kontakt med det svenska samhället, där man får sova i skift på madrasser på golvet och tre av Ahmeds äldre bröder redan är gängkriminella? Eftersom det förebyggande arbetet bevisligen inte haft någon nämnvärd effekt på dem.

– Om detta förebyggande arbete har pågått under så många år, samtidigt som kriminaliteten bland barn och unga i dessa områden ständigt fortsätter att växa till ohanterliga proportioner, varför ropar alla ständigt efter mer av samma metoder och insatser som redan, med all önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera?

Svaret jag hör från politikerna och alla övriga aktörer är att lösningen är mer resurser till socialtjänsten. Alltså fler skattemiljoner, vilka blir till miljarder. Till en verksamhet som alla redan vet inte fungerar.

Får socialtjänsten bara utökade resurser kan de fortsätta att göra mer av samma, vilket redan visat sig vara totalt verkningslöst. Jag betraktar med förundran denna fullständigt absurda teater.

Birgitta Sparf