När jag skrev en text om svenskkyrkliga prästers oförmåga att acceptera islamkritik hände något märkligt. I kommentarsfältet smög det in kommentarer om hur den feministiska liberalismen är människans fiende och hur islam kan erbjuda något bättre. Det tycks alltså finnas svenska män som anser att en förtryckande religion är bättre för samhället än frihetlig liberalism. Är detta en reaktion på åratals radikalfeminism, som spårat ur mer och mer – eller tycker verkligen konservativa svenska män, i likhet med islamister, att kvinnor är andra klassens människor?

Att just liberala feminister i åratal har vägrat att se islam/islamism för vad det är – en ojämlik och förtryckande religion/ideologi där det ena könet värderas lägre – är ingen hemlighet. Det är heller ingen hemlighet varför de intar den hållningen. De vill till varje pris framstå som toleranta och goda och är infantila nog att tro att det är toleransen mot de intoleranta som är allra finast. Men fram till nu har åtminstone inte jag stött på särskilt många konservativa som bejakat islam och islamism som ett alternativ till den frihet det svenska samhället erbjuder.

Nu händer det dock allt oftare, och långtifrån bara i kommentarsfältet här på DGS utan i flera andra sammanhang. Först kommer en harang om hur feminismen förstört hela västvärlden och det gjort det hart när omöjligt för män att överleva, och att kvinnor borde fråntas alla viktiga ämbeten och poster, och därefter en tendentiös antydan om att islam kanske ändå erbjuder ett alternativ, att det kanske till och med är bra för kvinnor att hållas i schack av en förtryckande ideologi. Det är helt obegripligt.

Jag har givetvis förståelse för att man kan sakna ett samhälle med tydliga normer, där män och kvinnor får vara just män och kvinnor och där deras olikheter ger möjligheter att utvecklas och skapa goda liv tillsammans. Den saknaden känner jag också, ibland så mycket att det värker i hjärtat. Men därifrån till att välkomna en ideologi som strävar efter att förtrycka hälften av mänskligheten baserat på hur de är skapta mellan benen är steget väldigt långt.

Ett samhälle med tydliga normer växte mina föräldrar upp i. Mina mor- och farföräldrar hade sina självklara roller, och de visste precis vad som förväntades av dem. Kärleken och respekten mellan dem var alltid närvarande i familjelivet, och det skapade en grogrund för trygga och skötsamma barn. Farmor såg sig inte som underlägsen för att det var hon som stod för mjölkning, brödbak och lagning av de femton barnens kläder, och än viktigare; farfar såg sig inte som överlägsen och mer värd för att han skötte om hästarna och åkerbruket och pliggade skor om vinterkvällarna. Blotta tanken på att kvinnor ska underordnas genom täckande klädsel, begränsad rörelsefrihet och så vidare hade varit främmande för dem och, vågar jag påstå, för den absoluta majoriteten av våra far- och morföräldrar.

Det Sverige som fostrade män och kvinnor som mina föräldrar, och deras föräldrar – det Sverige så många konservativa säger sig sakna – skulle inte ha haft någon tolerans alls mot en ideologi som islam/islamism. Inom islam saknas helt respekten för könens olikheter, hur gärna dess företrädare vill låta påskina att de vördar kvinnor. Det räcker med att ta en titt på den islamiska världen för att se vad det handlar om.

Ju fler svepande kommentarer jag hör om att islam ”kanske ändå liksom bla bla bla…” , desto mer oroad blir jag över tillståndet i den konservativa delen av det svenska civilsamhället. Hur ska fria, svenska kvinnor överhuvudtaget kunna bekänna sig till en konservativ livsåskådning om männen inom den hyser sympati för en kvinnoförtryckande religion/ideologi? Och om inte kvinnorna är med på tåget, hur ska då de konservativa någonsin bli en röst att räkna med?

Eftersom jag känner så många konservativa män som aldrig skulle komma på tanken att sympatisera med det kvinnoförtryck som finns invävt inom islam/islamism tror jag dock att det här är relativt ovanligt trots allt. Därför drar jag slutsatsen att svaret på frågan jag ställde ovan är att det här är en reaktion på den radikalfeminism som förstört så mycket i samhället – inte minst relationerna mellan män och kvinnor. Jag tror också att andelen män som vill ha ett jämställt samhälle, baserat på mäns och kvinnors olikheter, är fler än de som vill se ett strukturellt kvinnoförtryck i den svenska vardagen. Vägen dit är förstås både lång och stenig, men den blir inte mindre svår att vandra om hatet mot feminismen tillåts överskugga kärleken till tradition och normer.