”Så länge Sverige har stadsdelar där en överväldigande majoritet har utländsk bakgrund kommer en stor andel av vår befolkning att ha sämre livschanser vilket fortsätter att leda till nya gängbildningar” (GP 29/1). 

Författaren, Adam Cwejman, fortsätter: ”Av de 432 personer som har dömts för skjutningar i Sverige under perioden 2017 till 2021 var 85 procent personer som antingen var utrikes födda (41 procent), inrikes födda med två utrikesfödda föräldrar (35 procent), inrikes födda med en utrikes född förälder (nio procent). (DN 6/12 2021)” 

I Cwejmans långa ledare resonerar han utförligt om vad som skall kunna göras för att komma till rätta med dels den brottslighet som plågar hela samhället och dels de andra problem som gör dessa utsatta områden till gettobildningar av olika svårighetsgrad. Danmarks politik refereras och anförs som ett positivt exempel: ”Därför behöver regeringen i likhet med Danmark upprätta ett ambitiöst, men nödvändigt mål, om hur stor andel personer med utomeuropeisk bakgrund en stadsdel ska ha. För att uppnå detta mål har man i Danmark dragit igång rivningar, nybyggen och en sammanflätning av stadsdelar. Därutöver har det gjorts omfattande ekonomiska satsningar på skolan, socialtjänsten och gemensamma offentliga utrymmen.” 

Detta är en förståndig och sympatisk genomgång. Ändå förbiser författaren – liksom tidigare många andra, också jag – fakta som istället på helt annat sätt kan förklara de problem som följt med invandringen.  

I boken IQ and the Wealth of Nations återger  Richard Lynn och Tatu Vanhanen data över den genomsnittliga intelligensen i olika länder, mätta med psykologins mest välkända och mest beprövade mått. 

Av denna genomgång framgår att den invandring framförallt från Nordafrika och Mellanöstern, som kommit att befolka de så kallade utsatta områdena, gjort det med människor som, jämfört med pursvenskarna, har lägre  intelligens. 

Den som har en intelligens på 80 eller lägre har mycket svårare att klara skolan och att senare kunna finna ett arbete som inte är för krävande. Naturligtvis är de berörda, främst pojkarna, medvetna om dessa förhållanden.  De inser att de inte kommer att ha särskilt goda möjligheter att leva ett gott liv, ett liv som de ser att andra runt om i samhället har.  Samtidigt finns, i deras omedelbara närhet, äldre ungdomar som snabbt blivit rika och fått status genom olika brottsliga värv. Är det så underligt om de låter sig värvas av dessa äldre kamrater?  

”Antingen kunde jag välja att vara en cool kille med pengar och brudar. Eller så fick jag gå på särskola. Vilket hade du valt?” 

(Kan det inte vara så att de mest begåvade och aktiva väljer att utvandra? Kanske. Funnes värnplikten kvar skulle det vara möjligt att säkert avgöra frågan). 

Hur kan det komma sig att detta sätt att förklara läget aldrig diskuteras? Är det den visserligen starka, men ändå lögnaktiga föreställningen om att samhället grundas på, strävar efter och lyckas upprätthålla jämlikhet? Antagligen. Inte ens när skolfrågor diskuteras vågar man påpeka att vissa har svårare, ibland mycket svårare än andra att klara skolan, just därför att de är mindre begåvade. 

Detta är en sannolikt ett uttryck för ett slags medkänsla. Den är mycket destruktiv.