Det duggar tätt nu. NATO. Presskonferenser. Officiella ursäkter till kränkta länder. NATO. Presskonferenser. Resor och samtal. FN, USA och NATO. 

Ulf Kristersson, Sveriges statsminister, 24 januari: ”Ingen nationell säkerhetsfråga är nu viktigare för Sverige än att vi tillsammans med Finland snabbt blir medlemmar i Nato. … Vi är i ett utsatt läge, de säkerhetspolitiska förutsättningarna är de svåraste sedan andra världskriget.” 

Man skulle kunna fråga sig om inte den så kallade Kubakrisen (1962) kanske var ett än större hot eftersom vi fick lära oss att hela världen då hotades av ett fullskaligt kärnvapenkrig. Vi fick veta att Sovjetunionen skickade kärnvapenbestyckade robotar till Kuba. Att USA införde en flottblockad, och att USA och president Kennedy ställde ett ultimatum av typ ”Dra tillbaka eller så trycker vi på knappen”. Och sedan fick vi veta att Ryssland gav efter och tog hem sina kärnvapen från Kuba.  

Vad vi inte fick veta vara att USA hade placerat medeldistansroboten PMG–19 som kunde nå Moskva både från Italien och Turkiet åren dessförinnan. 

Och vad vi heller inte fick veta var att USA, i utbyte mot att Sovjet avlägsnade sina robotar på Kuba, skulle demontera sina kärnvapenrobotar i Turkiet och i Europa. Och att detta avtal skulle hållas hemligt. Kennedy vann en propagandaseger. Segraren skriver historien. 

Nå, åter till Kristersson och ”svåraste säkerhetspolitiska läget” sedan andra världskriget. Låt oss backa några månader. Den 16 maj 2022 fattade regeringen ett beslut om att Sverige skulle inkomma med en ansökan om att bli medlem i NATO. 

Beslutet fattades med stort stöd i Riksdagen. Beslutet fattades flera månader efter att de ryska stridshandlingarna i Ukraina hade inletts. Beslutet fattades efter mer än 150 år av neutralitet och utan att fråga det svenska folket. Noterbart är Kristerssons ord ”Ingen nationell säkerhetsfråga är nu viktigare”. Det är därför remarkabelt att varken media i allmänhet eller Public service i synnerhet inte har tagit initiativ till en seriös diskussion om risker och fördelar med ett NATO-medlemskap. Ingen debatt om det är bra eller dåligt med att gå med. Tiden både före och efter beslutet var kusligt befriad från analys. Utvärderingar var frånvarande. Det skulle bara till.  

Men det finns en väsentlig skillnad mellan 1962 och 2022. Under Kubakrisen, dvs under alla kriget, fanns två supermakter. Rätt eller fel om ideologi så fanns en maktbalans. Maktbalans innebär att det finns en gräns för hur långt den ena partens maktutövande kan tänkas tillåtas av den andra parten. Direkt efter Kubakrisen tog Chrusjtjov ett initiativ att upprätta den så kallade heta linjen så att kontrahenternas ledare skulle kunna nå varandra direkt. 

Skillnaden är att efter Sovjetunionens upplösning, har USA kunnat tillåta sig agera egenmäktigt (och egensinnigt) på den internationella arenan. Alla de krigszoner som USA sedan dess har deltagit i, eller framkallat, har varit sådana där man också har kunnat tolerera nederlag utan att behöva se sin roll som unipolär statsmakt äventyras.  Kuwait, Bosnien, Haiti, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien med många andra militära interventioner. 

Men nu. Denna gång. Vi kan hoppa över alla förklaringar till varför den nuvarande situationen uppstått. Å ena sidan tron på den ryska björnen som aldrig kommer att sluta med sina osläckbara geografiska expansionsambitioner. Å andra sidan NATO:s kontinuerliga utvidgning österut efter Sovjetunionens kollaps. Man kan – för detta resonemangs skull – bortse från varför. Man kan konstatera att denna gång har USA utmanat en motpart som man varken kan vinna över eller tolerera att förlora mot. Kriget i Ukraina hotar USA:s unipolära ställning, och, i mitt tycke, har konflikten i sig redan detroniserat denna ställning. En ny världsordning förefaller vara under uppsegling, en multipolär värld med USA, Kina, Indien och Ryssland som huvudparter. 

Låt blicken istället gå till retoriken. Från den amerikanska sidan (och NATO) hävdas gång på gång dels att Ryssland inte kan tillåtas vinna, vilket i klartext betyder att Ryssland måste förlora. Alla som har satt sig in någorlunda i det militära läget vet att det inte ens finnas skuggan av en möjlighet att Ukraina kan besegra Ryssland – oavsett mängden vapen NATO-länder förser Ukraina med. Det handlar helt enkelt om de stora talens lag. 10 vinner mot 1. Om man konsekvenstänker retoriken så måste Ryssland själv utmanas. Och om detta skulle ske, då har vi ett kärnvapenkrig. Och tyvärr så har amerikansk utrikespolitik återkommande uppvisat dåligt omdöme 

Vad betyder detta för Sverige? Och Sveriges NATO-ansökan? Nyttan är att om Ryssland skulle anfalla Sverige så har Sverige NATO:s militära makt i ryggen. Det står var och en fritt att begrunda huruvida ett ryskt anfall mot Sverige är realistiskt. Risken – eller nedsidan om man så vill – är att Sverige kan tvingas att avsätta militär personal och svensk vapenarsenal till konfliktområden som inte har något med svensk säkerhet att göra. En annan nedsida är naturligtvis att, om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut, så ökar självfallet risken för att Sverige blir måltavla. Dessa risker kan förefalla avlägsna, men de bör begrundas. 

Men en annan risk, en risk som vi märker redan nu, är att andra länder kan tvinga Sverige in ställningstaganden som man i Sverige inte hade tänkt sig. Som nu senast från Turkiets Erdoğan ”Nej till Sverige i Nato så länge koranbränning tillåts.” Ett litet land behöver inte vara svagt, men med tanke på hur intensiv (ironi) debatten om eventuellt NATO-medlemskap varit i Sverige så är det svårt att förutse i vilken grad Sverige kommer att krypa. 

Men kanske har Kristersson ändå rätt i ”Vi är i ett utsatt läge, de säkerhetspolitiska förutsättningarna är de svåraste sedan andra världskriget ”. 1962 fanns två tämligen jämstarka motståndare, vilka båda hade förmåga att skänka den andra ett helvete. 1962 fanns det därför också två parter som var beredda att kohandla för att lösa upp den aktuella spänningen. Man upprättade till och med en direktlinje parterna emellan efter krisen. 

60 år senare finns det å ena sidan en part som tänker göra allt vad som står i dess makt för att bibehålla sin unipolära ställning i världssamfundets, och, å andra sidan, en part som aldrig kommer låta sig varken besegras eller förödmjukas. Den goda nyheten är att krig till slut tenderar att upphöra vid förhandlingsbordet. Men hur långt dit – och till vilka pris? 

Mats Waltré är poet och intellektuellt brinner han för att skingra något av samtidens dimmor. Han är född i Stockholm och yrkesmässigt har han arbetat med forskning i olika roller. I vuxen ålder konverterade han till katolicism. Lite av hans tankar, prosa och poesi återfinns på www.matswaltre.se.