Det som komplicerar och förvirrar vår tids miljö- och energipolitik är det märkvärdiga begreppet hållbarhet som säkert många med mig inte förstått. Det traditionella begreppet hållbarhet har alltid varit ett positivt värdegrepp och säkert så i alla kulturer. Verktyg, kokkärl, kläder, ja allt som människan använt och använder i sin vardag, vill man skall vara hållbart och fungera för överskådlig tid. I tiden före mitten på 1950-talet såg man till att det mesta som anskaffade var hållbart det vill säga fullt funktionsdugligt under åtminstone en människas liv.  Först när det inte längre gick att laga skaffade man något nytt. Allt togs om hand, trasiga kläder som inte länge kunde användas blev trasmattor och inget kastades i onödan.  Affärernas omslagspapper, när det överhuvudtaget fanns, blev ritpapper för barnen eller hamnade i vedspisen. Min farfar tog till och med hand om använda spikar som rätades ut med hammare och sorterades. Allt sådant var en självklarhet i det gamla svenska samhället. Hållbarhet var en dygd. 

Det moderna samhället med sin väldiga produktionskapacitet gjorde allt detta onödigt.  I stället skapades en närmast konstlad produktion av så kallade konsumtionsvaror.   

Vår tids hållbarhetsbegrepp har blivit något annat. Nu omfattar hållbarheten i stället jordens råvaror och den energi som människan behöver för sin existens och sitt välstånd. Den nya hållbarheten vill försäkra att den energi och de råvaror som idag behövs skall bevaras för överskådlig tid för att garantera våra efterkommandes tillvaro.  Detta är etiskt och vackert tänkt och något som det stora flertalet vill ansluta sig till. Inte vill någon idag leva på ett sätt som äventyrar våra efterkommandes liv.  

Men nu förhåller det sig så att människan under hela sin existens oavbrutet förbättrat sin tillvaro åtminstone under perioder när hon inte hämmats av petrifierande tankemönster av politisk och religiös natur.  

Stenåldern upphörde inte på grund av brist på lämpliga stenar för tillverkning av redskap och vapen. Inte heller upphörde bronsåldern eller järnåldern på grund av råvarubrist. Genom skaparkraft och kreativitet har människan ständigt bildat nytt som lett till att beroendet av diverse råvaror upphört efter en tid genom att man skapat nya produkter som ingen tidigare kunnat föreställa sig. Konstmaterial som olika former av plaster har ersatt metaller; olja och naturgas har ersatt ved för värme och energi och dessa i sin tur ersatts med kärnkraft eller ett direkt utnyttjande av solenergi och geotermisk energi. Det finns ingenting som tyder på att människan skall upphöra att skapa nytt och den energi och de produkter som behövs är till sin natur obegränsade. 

Äldre tiders malmavfall kan idag användas för att utvinna sällsynta jordmetaller och vår tids kärnavfall kan i en framtid utgöra en viktig energikälla då endast en bråkdel av kärnenergin hittills har använts.  

Vår tids hållbarhetsbegrepp har drivits fram av ett slags stationärt tänkande av människor som har varit oförmögna att föreställa sig något annat än det som endast råkar finnas i den värld som de befinner sig i.  Med sådana människor och med sådant tänkande skulle vi säkert fortfarande leva kvar i ett primitivt jakt- och samlarsamhälle och med en befolkning som ständigt skulle leva på gränsen till svält och umbäranden. Inte ens naturen skulle gynnas eftersom mat och energi till slut i desperation sannolikt helt skulle föröda den naturliga omgivningen. Historien visar exempel på flera sådana katastrofala händelser. 

Dagens hållbarhetsmyt strider faktiskt mot den mänskliga naturen som i stället skapar nytt av sådant som inte fanns tidigare. Det som har varit det största hotet mot såväl människan som naturen har varit att begränsa människors tänkande och kreativitet genom att pressa in dem i totalitära, politiska och religiösa tankemönster. När det har gått så långt som idag när till och med vissa företag prioriterar hållbarhet framför vinst och profit är det hög tid att dra i nödbromsen. Behåll gärna det gamla hållbarhetsbegreppen som alla förstod, överge det moderna och obegripligt nya och prioritera åter en sund utveckling av näringslivet i Adam Smiths anda!