Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder. Kan man inte fundera över det utan att det hissas fascistvarning? frågade han. Sedan tänkte han en liten stund och sa: Vafasiken, låt dem rya och kalla mig dassråtta, jag bryr mig inte längre så mycket om de där anklagelserna.

Hade du någon teori? undrade jag. Det hade han. Det visade sig att det var en variant av baron Montesquieus (bilden) klimatlära, fast bättre. 1700-talsfransmannen hade framfört uppfattningen att varma klimat får människor att underkasta sig medan kalla klimat gör folk otillgängliga och reserverade. Min vän sa att han inte gav ett ruttet kopek för den uppfattningen eftersom ett folk som det svenska, kanske det mest köldhärjade av alla, möjligen med undantag för nordfinnar och sibirier, inte alls är reserverat när det kommer asylsökande och andra landsflyktingar utan tvärtom sätter igång att brodera flaggor med texten ”Refugees welcome!”. Höll jag inte med om hur kass Montesquieu var som samhällsfilosof?

Kanske det, svarade jag, men han återställde sitt förtroende med den politiska maktdelningsläran som han närapå utvecklade själv. Lappri, avfärdade vännen detta inlägg från min sida. I själva verket är det så här, lyssna nu. Den svenska köldens främsta funktion är att tvinga svenska folket att spara energi och så har det alltså varit sedan inlandsisen började dra sig tillbaka. Vet du hur man sparar energi? Man avstår från allt som skapar eld, värme, exaltation och upphetsning. Det är därför svenskar inte grälar med varandra. Varje slags konflikt med grannen måste undvikas eftersom osämja och friktion är ett slags kilowattjuvar. Vi kan inte kosta på oss att gräla natten lång med någon som dagen efter ska hjälpa oss med skörden.

Det kan ligga något i det, sa jag. Vi är ju faktiskt kända för att komma överens i stället för att bråka. Ett handslag gäller starkare än ett advokatavtal. Dessutom är det billigare.

Det viktigaste med kölden är att den gör oss solidariska, sa vännen med viktig min. Hur då? sa jag. Tänk på bonden Paavo i dikten Högt bland Saarijärvis moar av Runeberg, svarade vännen. Klimatet där vi lever ger oss missväxt typ vartannat år. När det är missväxt måste Paavo och hustrun snåla och bita ihop. ”Herren prövar blott, han ej förskjuter”, säger Paavo till den förtvivlade och hungriga frun, ”blanda du till hälften bark i brödet, hustru, jag ska gräva dubbelt flera diken”. Nästa år blir det underligt nog inte missväxt och hustrun jublar. Men Paavo säger: ”Blanda du till hälften bark i brödet, kvinna, ty förfrusen står vår grannes åker”. Min vän fick nästan tårar i ögonen vid tanke på den nordiska rasens klimatinspirerade solidaritet.

Jaha, sa jag efter att ha hämtat mig från känslosvallet, så du menar att det är Paavo-känslan som ligger bakom Refugees welcome-flaggorna? Precis vad jag menar, svarade vännen.

Men det är ju en helt annan historia än den officiella sverigemyten om att svenskarna är rasister, sa jag. Din förklaring är ju den rakt motsatta, det vill säga att minusgraderna gör oss mer snarare än mindre välkomnande. Det svenska arvet sedan tusen år eller mer!

Sedan ursäktade sig min vän och försvann ned i tunnelbanan. Jag lodade runt för mig själv en stund på Karlaplan och tänkte att det kanske alltid är så att det är just när folken får som de vill som de försvagas och så småningom förintas.