Grunden för min ekonomutbildning inhämtade jag i småskolan genom serien Spara och Slösa kom i tidningen Lyckoslanten som Sparbankerna delade ut gratis för att lära barnen att spara. Flickan Spara ville alltid spara och flickan Slösa villa alltid shoppa, konsumera och njuta. Det slutade varje gång med problem för Slösa. Hon fick tandvärk och magont av allt godisätande, förkylning av att klä sig för tunt, blev skallig efter att ha bränt håret med sin locktång, och blev påkörd när hon rusade till gottkiosken. Jultomten vägrade att ge henne några klappar.

När jag sedermera började studera vid Handelshögskolan var det annat ljud i skällan. Utgivningen av Spara och Slösa-serien hade avslutats. Tidsandan gick mer i Slösas riktning. Nu har Slösamentaliteten under åtskilliga decennier byggt upp stora skuldberg som det på något vis blivit statsmakternas uppgift att hantera. Det kommer att bli återstående människor med Sparamentalitet som får betala detta.

Från 1995 till 2021 ökade de svenska hushållens skulder som andel av BNP från 44 till 96 procent. Om de bakomliggande lånen hade använts för tillväxtskapande investeringar hade allt varit gott och väl, ty det är så kapitalismen utvecklas. Att andras pengar användes på ett ansvarsfullt sätt var en moralisk plikt mot långivarna. Så här skrev Ben Franklin, en av USA:s Founding Fathers och avbildad på hundradollarsedlarna samt en anhängare av Sparas värderingar, i ett av sina återkommande ”råd till unga företagare”:

Man måste ta hänsyn även till de obetydligaste handlingar som kan påverka ens kreditvärdighet. När din borgenär hör ljudet av din hammare klockan fem på morgonen eller åtta på kvällen håller han sig lugn i sex månader till. Men om han ser dig vid biljardbordet eller på krogen när du borde vara på arbetet skickar han redan nästa dag bud om att han vill ha pengarna tillbaka.

Men sedan Slösamentaliteten tog överhanden tas lån för konsumtion, kanske till en del just till biljardspel och krognotor men framför allt för bostäder. Från 1995 till 2001 har hushållens skulder räknade som andel av deras disponibla inkomster ökat från 96 till 188 procent.

Jag har inte fantasi nog att förstå hur hushållen ska kunna hantera den skuldhärva de hamnat i. Så länge tillväxten var hög och räntorna låga kunde allt fortgå utan värre problem, men nu vänds allt i sin motsats med räntehöjningar och fallande priser på belånade bostäder. I genomsnitt har ett svenskt hushåll en skuld på två årsinkomster.

I Sparas och Ben Franklins värld var detta låntagarnas problem. Om gäldenärerna inte kunde betala sina skulder fick de gå i konkurs och riskera att bli utskämda resten av livet. De fick stå sitt kast. På 1800-talet kunde de dömas till gäldstugan där de fick sitta tills deras anhöriga betalat skulden.

Men när tillräckligt många personer har tillräckligt stora skulder som de inte kan betala förflyttas problemet från låntagaren till långivaren enligt principen att den som har en liten skuld till banken har ett problem som förvandlas till bankens problem om skulden blir tillräckligt stor. Så tror jag att det är med de svenska hushållens låneskulder. Hushållen kommer inte att kunna betala och fordringsägarna riskerar fallissemang om de inte får tillbaka sina pengar.

I det läget blir den automatiska reaktionen att tillkalla staten som numera inte bara existerar för att säkerställa nödlidande medborgares välfärd utan också välfärden för alla andra som kan lida nöd, till exempel banker som inte får betalt av sina låntagare.

För några år sedan insåg staten att systemet kunde gå över styr om folk fick låna hur mycket som helst för att köpa bostäder. De långivande bankerna räknade kanske helt kallt med statens hjälp om lånen inte kunde betalas. Svartepetter skulle så småningom hamna hos staten om bolåneräntorna steg och de underliggande bostäderna krympte i värde. Staten införde då amorteringskrav. Under vissa omständigheter var låntagarna skyldiga att betala av på sina skulder.

Under coronat upphävde staten amorteringskraven. I höstas skulle sedan amorteringarna påbörjas igen men då kom riksdagsvalet emellan. Partierna lovade att trots allt bjuda ytterligare en obestämd tid på amorteringsfrihet. Nu har regeringen trots detta bestämt att ta tillbaka vallöftet och tvinga låntagarna att amortera (troligen efter påtryckningar från Finansinspektionen och Riksbanken som inte behöver göra sig inställsamma hos låntagarna för att få röster utan kan insistera på att folk ska stå för sina åtaganden).

I mitt tycke har Slösa-samhället i kombination med politikernas välfärdsinställning skapat en oklar situation. Om medborgaren lyckas få ett lån vet man inte säkert vem som ska betala. Kniper det för medborgaren så kanske staten inrättar amorteringsfrihet (och elrabatt för den som med statens hjälp vill återlåta en del av elräkningen till mer återhållsamma elkonsumenter). Då är det som om staten övertagit betalningsansvaret, åtminstone delvis, från medborgaren. Eller så klagar någon myndighet och då återlämnas betalningsskyldigheten kanske till medborgaren. Om medborgarna inte betalar går då banken till staten och hämtar pengarna?

Förr i tiden visste man att den som tagit lånet var den betalningsskyldige. Försiktiga människor tog inga lån och försiktiga banker gav inga lån som inte framstod som kassaskåpssäkra. Nu vet man inte säkert vem som är betalningsskyldig eftersom det bestäms alltmer av politiker som påverkas av politiska påtryckningar. Då gäller det att vara organiserad för att få politiskt inflytande. De enda som inte är organiserade är småspararna med sina bankkonton. Grundtipset är att när alla ekonomiska löften inte kan infrias så blir det småspararna som drabbas eftersom de inte kan försvara sig mot inflation och andra attacker mot deras besparingar.