Häromdagen besökte jag ett seminarium om elkrisen hos organisationen Svenskt Näringsliv. Man fick kaffe och toscamazarin. Budskapet var att panikstämning sprider sig bland många svenska företagare. På organisationens hemsida tar en medlemsföretagare bladet från munnen:

Situationen är katastrofal och nu handlar det om överlevnad. Det måste hända något nu! Jag menar inte om en månad, utan imorgon eller allra helst idag.  Många företag kommer inom kort att drabbas av akut likviditetsbrist om inget händer. Problemen är inte nya, men nu har de eskalerat bortom all kontroll.

Till seminariet hade Svenskt Näringsliv inbjudit representanter för ett antal inblandade myndigheter och energibranschrepresentanter, till exempel Svenska kraftnät, Energiföretagen, länsstyrelserna, SKR, MSB och Energimyndigheten. Syftet var att de drabbade företagen skulle klaga sin nöd hos myndighetsrepresentanterna och att dessa skulle svara att de höll med om att risken för allvarliga besvär, exempelvis bortkopplingar av el, hade stigit från obetydlig till ”reell”, och att de själva följde sina instruktioner till punkt och pricka men inte kunde säga vilka företag som var i farozonen för nedstängning eftersom sådan information var sekretessbelagd. Sådant hanterades emellertid på ett betryggande sätt av kommunerna som har ”lokalkännedom”, försäkrades det. Ej heller kunde myndigheterna, naturligt nog, informera företagen om hur lång förvarning de skulle få om elen slogs av. Man insåg att företagen inte var så särskilt prioriterade.

Det vilade svensk samarbetsanda över evenemanget. Det innebär till exempel att vi i Sverige jobbar solidariskt för gemensamma mål. Nu råkar vi tillsammans ha hamnat i beråd med anledning av elektriciteten. Alltihop är Putins fel, i varje fall är det inte vårt. Det sas inte vid seminariet men det vet alla i alla fall. Framför allt kan man inte skylla på våra myndigheter och organisationer som tvärtom samråder och samverkar för att alla gemensamma problem ska kunna lösas så smidigt som det bara går. Medan vi tillsammans överväger och rådslår är det naturligt att vi tar en kaffe och en toscamazarin. Den svenska företagsamheten bockar och bjuder. De svenska myndigheterna svarar nådigt på frågor.

Jag drömde om en annan ordning som vore mer baserad på de verkliga förhållanden som råder i vårt land. Då hade det inte varit ett normalsvenskt mazarinseminarium där alla är överens om saker de inte borde vara överens om. Det hade i stället varit en tribunal med en åtalad, nämligen det svenska politikerväldet med tillhörande myndigheter, och en åklagare, nämligen svenska företag och företagare. Alla de problem som Sverige numera står inför, skulle åklagaren börja med att säga, har skapats av den åtalade. Dit hör framför allt det som vi kommit hit idag för att diskutera, nämligen alla de problem som orsakats av miljö- och klimatpolitiken. Observera att jag inte talar om miljö- och klimatproblem utan om de problem som orsakats av den dithörande politiken. Här är boten farligare än soten.

Den kraft som bygger upp landet och löser människornas problem är företagarna och företagsamheten. Det kan man lära av diktaren Erik Gustaf Geijers dikt Odalbonden:

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
Och blöder det – blodet är vårt.

Företagarna är vår tids odalbönder. De bygger landet och får det att blomstra. Deras ansträngningar är basen för allt det som den åtalade smickrar sig med att ha åstadkommit; utan de skatter som i sista hand kommer från företagsamheten skulle den åtalade inte kunnat existera och ej heller det samhälle som han anser sig styra över.

I en rättvis värld skulle den åtalade därför ständigt buga sig för och tacka företagarna och företagsamheten, välståndets och framgångarnas skapare. Men världen är inte rättvis. Den åtalade begriper inte vilken skada han åstadkommer för landet. I stället gör han sig förmer och pekar finger mot dem som reder den närande saften åt folket. Sedan kommer han med olika slags förebråelser och klander mot de moderna odalbönder som upprätthåller landet.

Hur ska ett land klara sig om det inte ens begriper vilka krafter det är som håller det vid liv? Klimatpolitiken riskerar att bli ett avgörande hot mot dessa krafter. Paniken hos Sveriges företagare är ett kusligt varsel om onda tider.

Det bästa Sverige kunde göra just nu är antagligen att lägga ett moratorium på klimatpolitiken och låta näringslivet utveckla sig bäst det kan på egen hand fram till det att det utvecklats fungerande tekniska lösningar för att komma till rätta med de skador som koldioxiden eventuellt orsakar. Vi bör alltså glömma bort det där med nettonoll till år 2045 – ett mål som ju ändå är gripet ur luften av en grupp politiker – till dess att vi vet att vi kan lyckas med en sådan jätteuppgift i stället för att låta försöken att nå målet bli en kvarnsten som sänker oss.