Som vi har väntat på resultatet.

Vinnare i år blev 15-åriga Zeinab Dahad från Bredäng. Naturligtvis iförd hijab och obligatorisk stark ögon-makeup. Poeten Dahad blev jätteglad:

– Jag tappar alla ord! Jag har, alltså helt… jag kan inte sjunka in det här än!

Här blir man ju lite nyfiken på hennes fantastiska diktning, och Kulturnyheterna ger oss ett smakprov:

Men det ni kallar trasa i min identitet
Det ni kallar kvinnoförtryck är mitt skydd
Och det ni kallar mode är min slöja
Sluta, året är 2022 och jag är trött på
Att jag ska behöva gå längre bort från tunnelbanans spår
Eftersom att jag vet att folk kan få för sig att knuffa ner mig
Bara för att dom inte ser mitt hår!

Onekligen klatschigt. Fast jag undrar lite hur många gånger Dahad har blivit nerknuffad på spåret för att någon inte kan se hennes hår. Därute i Bredäng, där jag misstänker att hon huvudsakligen rör sig.

Där är nog risken betydligt större att en lika ung svenska skulle bli nerknuffad på spåret, av någon av Dahads ”bröder”, just för att det går att se hennes hår.

Men visst, absolut. Jag ska inte döma Dahad för hårt. Hon är dock bara 15 år och gravt indoktrinerad av den hederskultur hon lever inom. Hon har nu vunnit en poesitävling för förvirrade ortenungdomar som ”beskriver sin verklighet”, till den lika förvirrade ortenpublikens samstämmiga jubel.

Och det är väl ändå bättre att de ägnar sig åt poesi än våld. Liksom det är bättre att ortenungdomarna ägnar sig åt ”musik”. Alltså gravt våldsförhärligande rap som beskriver alla deras kriminella gärningar och framtida våldsambitioner mot sina hedersfiender. En lika rikt prisad konstart, även den.

Om kanske fem år har Dahad kanske tagit plats i något kommunistiskt svenskt kvinnoförbund i sin förort, emottagen med öppna armar. Eftersom det politiska förbundet också står helt på de hijab-bärande kvinnornas sida. Mot patriarkatet, ologiskt nog. Men de är främst emot det svenska samhället, vilket är huvudpoängen med både kommunisternas kvinnoförbund och hela denna rikstäckande muslimska poesitävling ute i orten.

En av arrangörerna till denna statligt och främst kommunalt finansierade poesitävling beskriver överlyckligt vad tävlingen går ut på:

– Det är nån som berättar min verklighet, nån som berättar min story! Det är vårt sätt att berätta vår egen historia på!

Gott så! Jag skulle själv kunna tänka mig att ta på mig att arrangera en poesitävling för ungdomar ute i Bromma, Nacka och Enskede så att även de fick en chans att berätta om sin verklighet och sin story. Om jag fick lika generösa bidrag som Ortens bästa poet har fått, plus lika generöst bistånd med både lokaler och personal.

Från SVT Nyheter 2018 om Ortenas Poet:

”Förra året fick föreningen drygt en halv miljon i bland annat kulturstöd från Stockholms stad. Förutom det fick de ytterligare nästan 1,3 miljoner kronor från landstinget, studieförbund och privatpersoner, som delvis använts för att finansiera tävlingen ‘Ortens bästa poet’.

Inför årets tävling har föreningen fått 300.000 kronor i kulturstöd från Stockholms stad och 250 000 kr från statens kulturråd. Men de får ändå inte projektet att gå ihop.”

Sedan blev poettävlingen pausad i några år på grund av ekonomiska problem, men har nu kommit igen.

Jag tänker mig att mina egna unga poeter kan skalda ungefär så här.:

Fick en Canada Goose av min pappa
Och en massa mysko typer runt omkring mig började rappa
– Ey bro, ge mig dig jacka! Annars kan du hälsar hem
Till Betlehem!

Ja, någonting sånt. Det kanske kunde bli en succé! Lika stor som nuvarande Ortens bästa poet!