Rubrikens fråga kan verka nördig. Vem bryr sig? Lite generat erkänner jag att jag bryr mig. Jag har frågat auktoriteter efter svar sedan jag gick i gymnasiet. Det bästa försöket gjorde en mattelärare som sa att ”dom bara finns” och sedan tog sin käpp och gick.

I jämförelse med mänskliga rättigheter är det lätt som en plätt att förstå medborgerliga rättigheter. En borgare är en person som bor i och på något sätt tillhör en borg eller annat i geografin begränsat område. När människor bor ihop och har täta kontakter finns alltid tendenser att några av dem som är lite rikare utrustar sig med hästar och svärd för att på mer eller mindre konstruerade grunder ta ifrån fattigare befolkningsskikt en del av vad de lyckats gömma undan (en process som fint gestaltas av Disney i hans uppsättning av dramat om Robin Hood).

De starkare var förstås inte särskilt mycket starkare än de svagare och de svagare inte påtagligt svagare än de starkare för i så fall hade det aldrig kunnat uppstå några medborgerliga rättigheter ty de medborgerliga rättigheterna uppstod inte genom ömsinthet och solidaritet utan genom inbördes krig mellan en överhet, som oftast bestod av kung och adel, och någon sorts medelklass, som bestod av en talrik och tidigt framväxande klass av handelsmän och andra självständiga borgare. När dessa är ungefär lika starka så kan det bli krig och medborgerliga rättigheter uppstå.

Jag hoppar över den gammelnordiska vikingasolidariteten, som verkar ha åstadkommit drägliga sociala relationer utan att det behövde tas till inbördeskrig, för att i stället gå till Runnymede, ungefär tre mil väster om Piccadilly Square, år 1215, då de medborgerliga rättigheterna för första gången blev fästade på pergament och undertecknade med den förlorande kungens sigill (förresten just den kung som bekämpade Robin Hood). Så skapades Magna Charta. Här är de viktigaste paragraferna:

Ingen fri människa skall gripas, fängslas, fördrivas, förbjudas, landsförvisas eller förstöras på något sätt, och inte heller på något sätt motarbetas, utom genom sina kamraters [egentligen peers eller klassbröder] lagliga dom och landets lag.

Till ingen kommer vi att sälja, till ingen kommer vi att förneka eller fördröja rätt eller rättvisa.

Magna Chartan introducerade medborgerliga rättigheter i bemärkelsen att den fastställde löften från en statsmakt gentemot sina egna medborgare. De medborgerliga rättigheterna uppstod alltså, menar jag, genom att en tillräckligt stor grupp undersåtar till en kung bestämde sig för att de inte i huvudsak var undersåtar utan medborgare och helt enkelt beslutade vad de rimligen borde ha för rättigheter och därigenom satte gränser för suveränens frihet. De hade också vapen att försvara sina rättigheter om någon försökte inskränka dem.

Observera att de handlade om medborgerliga rättigheter, inte mänskliga. Mänskliga rättigheter var ännu inte uppfunna. En svart slav från Afrika hade inte haft några rättigheter. Dels var han inte fri och rättigheterna tillkom bara fria personer. Hade han varit fri så skulle hans öde bestämmas av de engelska medborgarna. Några lagliga rättigheter som gick utanför vad den engelska staten beviljade fanns inte. Mänskliga rättigheter kunde inte tänkas, i varje fall inte utanför kyrkan.

Nästa stora dokument i denna historiska utvecklingsprocess var den engelska Declaration (eller Bill) of Rights från 1689 som framstående medborgare tvingade det nyvalda kungaparet William och Mary (bilden) att underteckna. Även i detta aktstycke handlar allt om att inskränka och begränsa suveränernas makt. Några mänskliga rättigheter hade ännu inte sett dagens ljus.

Men nästan hundra år senare, i den amerikanska självständighetsförklaringen anas ett embryo till allmänmänskliga rättigheter, vilket enligt min mening representerar en intellektuell innovation och ett elegant språng ut i det obegripliga eftersom det inte finns någon instans som kan säkerställa och backa upp sådana rättigheter med kanoner och polismakt eller vad som kan behövas för att bekämpa den nyuppfunna brottstypen ”förseelser mot mänskliga rättigheter”.

Men självständighetsförklaringen är ändå inte alldeles säker på att det finns mänskliga rättigheter. Den säger visserligen att ”alla människor är skapade lika och att de av sin skapare försetts med vissa förytterliga rättigheter såsom Liv, Frihet och att söka sin Lycka”.

Men självständighetsförklaringens författare förstår att det inte är sannolikt att Gud kommer att nederstiga för att försvara dessa nyuppfunna mänskliga rättigheter och att staten nog måste gripa in trots allt:

… för att säkra dessa rättigheter skapas regeringar bland människorna som erhåller sin rättmätiga makt från medborgarnas samtycke…

Här har de mänskliga rättigheterna tagit ett jättesprång i sin utveckling och självförverkligande genom att få juridisk existens i ett sekulärt dokument. Mänskliga rättigheter finns inte längre bara i Guds domän utan har nu blivit en angelägenhet för statsmakterna som kanske ska vidta lämpliga åtgärder för att underlätta för medborgarna ”att söka sin lycka”.

Tretton år senare, 1789, i den franska revolutionens Deklaration om människans och medborgarens rättigheter, tonas de amerikanska ambitionerna ner. Visserligen tillerkänns medborgaren – samt nu också människan, således även individer som inte åtnjuter någon stats beskydd, till exempel naturfolk i Afrika, – sådant som garanterades i Magna Charta, det vill säga rättigheter som frihet, egendom, säkerhet och motstånd mot förtryck. Men jämlikheten får ta ett steg tillbaka från vad den amerikanska deklarationen utlovade; nu anses jämlikheten visserligen medfödd i människan men begränsas till likhet inför lagen (enligt första paragrafen). Fransmännen är långt från något som liknar den svenska värdegrunden ”allas lika värde” som betyder något mycket större än jämlikhet inför lagen.

Det är först år 1948 de mänskliga rättigheterna gör sin triumfatoriska internationella debut. Under några hundra år hade världen kanske varit havande med dem men det är med FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna som de verkligen föds. Barnmorska är den amerikanska presidentänkan Roosevelt. Nu har de mänskliga rättigheterna kopplat loss från avskjutningsraketen de medborgerliga rättigheterna och svävar fritt i kosmos.

I sin visionära arrogans inrättar FN redan från början en ordning där mänskliga rättigheter är något som organisationen uppfinner och marknadsför medan dess medlemmar ska betala kostnaderna. FN:s mänskliga rättigheter gäller internationellt vare sig rättighetsinnehavaren bor eller inte bor i en stat som har tänkt att stå för fiolerna. Det ligger i sakens natur att FN då utgår från att andra stater då ska betala för att de mänskliga rättigheter som FN uppfunnit ska kunna erbjudas alla människor på jorden.

Mitt favoritexempel är den mänskliga rättighet som formuleras i deklarationens tjugofjärde paragraf enligt vilken alla i hela världen ska ha rätt till ”regelbunden betald ledighet”. Tänk dig när de kommer en somalier, kanske hem till dig, och vill ha den semesterersättning som är hans mänskliga rättighet.

På samma vis som det behövs en nationell stat för att säkerställa de medborgerliga rättigheterna så skulle det behövas en världsregering för att garantera de mänskliga rättigheterna eftersom ingen enskild stat kan ta hela notan för åtta miljarder människor.

En konspirationsteoretiker hade kunnat tro att FN stadfäste idén om mänskliga rättigheter för att skaffa sig legitimitet att bli världsregering med egen beskattningsrätt.