PATRIK ENGELLAU Agenda 2030

Om man någon dag inte har något särskilt att skriva om så finns alltid en praktisk utväg och det är att söka upp FN och rota bland organisationens beslut, deklarationer, mål, resolutioner, överenskommelser och andra salvelsefulla dokument för främjande av fred, välstånd och mänsklig lycka. Nästan allt framstår som blåögt fjortistrams. Jag ska ge ett exempel och ta mig an den svåra frågan huruvida världens ledare, som unisont ställt sig bakom allt detta, verkligen är så korkade som det verkar eller om det är något annat som ligger bakom.

Mitt åskådningsexempel är Agenda 2030. Agendan antogs år 2015 av FN:s medlemsländer. Alla de 193 medlemmarna hade kommit till New York för att delta i FN:s 70-årsjubileum – vem tackar nej till en flott konferens? – och alla var med på beslutet (vilket bara det länder till misstänksamhet). Agendan består av 17 globala mål som underindelas i 169 delmål.

Det första av de 17 målen heter Ingen fattigdom. Bra initiativ kan man säga, konstigt att ingen kommit på det förut. Ett av delmålen är att alla länder ska ”införa sociala trygghetssystem” vilket betyder att de ska bli välfärdsstater. Det ska alltså vara klart senaste 2030.

Tanken att den moderna välfärdsstaten är det mänskliga samfundets slutmål har varit i säck innan det kom i påse. Idén presenteras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där det bland annat står så här i artikel 25:

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.

Det är samma sak som deklareras i den svenska regeringsformens första kapitel, andra paragraf. Sverige leder världen. Inte så konstigt att det svenska politikerväldet hellre låter Sverige gå under än de rubbar det svenska välfärdssystemet som ger de ledande svenska New York-resenärerna sådan internationell prestige.

Det är åtta år kvar till 2030. Försäkringskassan och Socialstyrelsen kommer nog att bli basen för en storslagen svensk tjänsteexport när den svenska välfärdsmodellen ska vägleda resten av världens länder. (Konstigt att detta inte redan inträffat med tanke på hur framstående Sverige är på det som alla länder vill bli.)

Mål 2 är Ingen hunger. Ett delmål är att ”alla former av felnäring ska utrotas”. Hur ska det gå till, tro? Jag undrar hur det gick till när generalförsamlingen kom på och formulerade detta mål. Delade de 193 in sig i bikupor och resonerade med varandra i separata rum (med tolk?) för att senare efter kaffet ha en diskussion om målet i plenum? Blev det tuffa tag i debatten?

Mål 3 är God hälsa och välbefinnande. Ett av delmålen är att ”bekämpa smittsamma sjukdomar”. Förlåt att jag säger det men var det inte liksom en självklarhet? Behövdes det att delegationer från 193 länder reste till New York för att komma på att smittsamma sjukdomar kan behöva bekämpas? Var det svårt att få enighet på denna punkt?

Sådär håller det på fram till Mål 17 via Jämställdhet, Rent vatten och sanitet för alla, Minskad ojämlikhet, Hållbara städer och samhällen och så vidare.

Varför gör världens länder så här? Varför samlas de för att formulera pretentiösa ambitioner som inte kommer att förverkligas ett dugg fortare för att de sätts på pränt av FN? Är det bara för att nationella ledare ska få åka till New York och titta på varandra?

Jag tror att det finns ett mer jordnära och begripligt syfte, nämligen pengar. En svår teoretisk fråga avseende demokratin är hur man kan undvika att en majoritet av fattiga slår sig ihop för att rösta av en minoritet av rika deras ekonomiska överskott. Detta har trots allt endast i ringa utsträckning skett i västerlandet. Men FN är inte västerlandet. Av de 193 tillhör kanske 160 den fattiga världen. I FN har de fattiga demokratisk kontroll eftersom alla länder har en röst. Om de får för sig att klämma de rika länderna på lite mer pengar än vad de får i bistånd och på annat sätt kan en bra idé vara ett FN-projekt som bör vara så naivt godhetsorienterat att ingen kan rösta emot, till exempel just Agenda 2030.

Att försöka uppfylla de fina målen kommer nämligen att kosta pengar och då kan man inte riktigt begära att de 160 ska stå för sina egna kostnader. Detta problem ska hanteras på det vanliga sättet som är att i-länderna skjuter till resurser (och mottagarna på så vis får betalt för något de skulle ha gjort i alla fall och därmed frigör resurser till roligare ändamål). Hur skulle i-länderna kunna avvisa majoritetens beslut? Hur skulle de kunna vägra betalning och behöva skämmas inför en överväldigande majoritet av världens länder? Bättre då att gräva lite mer i de egna skattebetalarnas plånböcker och inte låtsas om hur det går till i generalförsamlingens salar.

Fast den mest målmedvetna kraft som ständigt utvecklar nya projekt som Agenda 2030 är förstås FN-apparaten själv. Byråkratiska apparater vill växa. Agendan måste administreras och för det behövs mycket folk som ska avlönas och förses med bostäder och årliga semesterresor till hemlandet. Regeringens hemsida ger en aning om den apparat som Agendan kommer att kräva:

För att stödja ansvarsutkrävande kommer systematisk uppföljning och översyn ske på nationell, regional och global nivå i enlighet med Agenda 2030 och Addis Ababa Action Agenda. Det politiska högnivåforumet (High Level Political Forum, HLPF) kommer att ha en central roll genom att övervaka uppföljningen och översynen på global nivå. HLPF kommer att arbeta i samstämmighet tillsammans med generalförsamlingen, ECOSOC samt andra berörda organ och forum, i enlighet med befintliga mandat.

Patrik Engellau