En statlig litteraturkanon hör inte hemma i en demokrati. Det ”förklarar” 35 svenska författare, som skrivit under ett klagande upprop som publicerats i Expressen. Ingen av dem verkar vara medvetna om att de flesta länder i Europa har just en litterär kanon. Eller menar Camilla Läckberg, Theodor Kallifatides, Inger Edelfeldt, Viveca Sten och de övriga att Europa främst består av diktaturer? Kan någon räcka mig en skämskudde, tack!

Man kan aldrig så noga veta. Folk är inte nödvändigtvis allmänbildade och kloka bara för att de råkar skriva böcker. Men sannolikt tycker de bara att det låter lagom dramatiskt och viktigt. Men deras invändningar mot en litterär kanon har bara ett syfte, möjligen två, och inget av dem handlar överhuvudtaget om en litteraturkanons vara eller icke vara.

Huvudsyftet är sannolikt att försöka få den nya regeringen att framstå som en totalitär förgörare av det fria ordet. Eftersom förslaget om en litterär kanon har en stark förankring i SD måste det ju göras ner raskt och resolut. Ett annat tänkbart syfte skulle kunna vara att de känner sig kränkta eftersom de vet att de själva knappast skulle hamna på den där listan över god litteratur.

En litteraturkanon är ingenting märkligt, tvärtom. Sverige är ett av få länder i Europa som inte redan infört en. De flesta andra europeiska länder har en lista på god litteratur som alla borde ha läst någon gång under sitt liv – det litterära arvet, som förs vidare till kommande generationer. Men just här i Sverige skulle alltså en litteraturkanon innebära demokratins upplösning allra minst om de här författarna, bibliotekarierna och journalisterna får säga sitt. Det skulle vara ”förödande för litteraturen och det fria ordet” minsann. Jodå, det är till att brodera ut det hela så det blir riktigt dramatiskt och hotfullt.

Varför just Sverige skulle bli en totalitär stat om det litterära arvet värnades kan de naturligtvis inte förklara, helt enkelt eftersom hela den här debattartikeln är rena snömoset. Flosklerna haglar när de självutnämnda demokratikämparna indignerat hamrar på tangentbordet:

”Litteratur skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna”

”Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt.”

”En av staten fastställd kanon skulle innebära en utarmning av litterär bredd och djup”

”Litteratur är ord och tankar. Ord och tankar kan leda till handling. Att styra över litteraturen är att styra över människors tankar och liv och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.”

Som om inte litteraturen alltid är, alltid varit, styrd på ett eller annat sätt. Av efterfrågan, av förläggares tycke och smak, av journalisters prioriteringar i sina kulturtexter, av pengar… Listan kan göras hur lång som helst. Eller menar de att just deras litterära alster dykt upp i bokhandlarna genom ren och skär magi, utan att någon styrt processen bakom utgivningen?

Slutklämmen är det mest fascinerande i hela texten. Så här skriver de:

”Övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete.”

På vilket sätt det fria ordet skulle strypas av att kommande generationer får ta del av det litterära arvet framgår inte – inte heller hur det skulle kunna begränsa litteraturens utövare. Blir det plötsligt svårare för Läckberg och Sten att dikta ihop kluriga mordhistorier i kustnära miljö om Sverige har en litterär kanon? Kan Theodor Kallifatides inte längre översätta svensk litteratur till grekiska, om kanon införs? Påståendena väcker många frågor, men några svar levereras inte.

Själv är jag visserligen inte författare, men väl skribent, och jag kan överhuvudtaget inte se hur en litterär kanon skulle påverka min förmåga att arbeta. Däremot ser jag mycket tydligt hur en sådan kanon skulle kunna påverka den svenska självkänslan positivt, och även göra nya svenskar mer involverade i det svenska kulturarvet. Och det är det nog många som gör, om än inte författare med storhetsvansinne.

Bild: Skärmdump från Expressen