Den första paragrafen i regeringsformen fastställer att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Närmare bestämt bygger folkstyrelsen på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”.

Nu ska jag inte vara petig och hänga upp mig på akademiska detaljer såsom att det är oklart vad det betyder att all offentlig makt utgår från folket. Menas att det faktiskt ligger till på det viset i Sverige eller att det är ett mål som Sverige strävar mot? Kan regeringsformen liksom Tidöavtalet kanske betraktas både som en önskelista och fast överenskommelse? Den efterkommande paragrafen antyder att grundlagen är mer önskelista:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Fundera på om det kan betyda något annat än fria händer och gradvis större resurser för det välfärdsindustriella komplexet. Men nu skulle jag inte ägna denna krönika åt sådana struntsaker som regeringsformens sanna betydelse. Man kan hänga upp sig på detaljer, men på det hela taget är aktstyckets demokratiska ambitioner otvetydiga.

Jag anar emellertid något som jag tror de flesta anar, nämligen det kan bli svårt att upprätthålla demokratin framöver. Hotet mot demokratin, i den mån jag inte bara är ute och cyklar, kommer dock inte från de vanligen misstänkta, alltså nazistfascisterna, utan från dem som helt enligt regeringsformens regelverk satts att styra oss.

Till exempel tror jag att vi vet ganska säkert av rimligt samstämmiga gamla opinionsundersökningar att svenska folket under åtskilliga mandatperioder ogillat den liberala invandringspolitik som förts av olika slags regeringar (och som dessa i stor utsträckning delegerat till Migrationsverket som av naturliga skäl varit partisk till de uppehållstillståndssökandes förmån; naturliga skäl för att det är mindre jobbigt att inte undersöka aspiranterna så noga och dessutom för att myndighetsanslagen ökar ju fler som kommer). På den här punkten är det nog svårt att hävda att maktutövningen utgått från folket. Ännu mindre stöd hade det under årtiondena sannolikt funnits för den politiken om inte praktiskt taget alla etablerade tyckare samt alla partier utom sverigedemokraterna så starkt utbasunerat sina moraliska förkastelser mot dissidentmajoriteten. Folk, jag också, har vänt sig undan och hukat i den elaka stormen.

I detta nu, det vill säga under Kristerssons regering, utspelar sig för första gången en kamp om invandringspolitiken. Kampen står mellan den folkmajoritet som vill se en djupgående förändring och de politiskt korrekta krafter i media, myndigheter och aktivistgrupperingar som vill försvara den etablerade ordningen. Det är långt ifrån självklart vilken sida som kommer att vinna. Tidöavtalet är bara ett första, ganska löst, slag i boxningsmatchen. Den etablerade ordningen har trumf på hand just för att den är etablerad och för att vi oppositionella är så illa organiserade och fortfarande lider av den brunråttestämpling vi så länge utsatts för.

Nästa stora och ännu besvärligare fråga är klimatpolitiken som kan bli demokratins slutgiltiga stupstock (om den inte krossas i slaget om migrationspolitiken). Här har det folk från vilket all offentlig makt utgår inte så tydligt markerat sin position annat än att återigen näst intill förpassa miljöpartiet från riksdagen. Men vad folket – och förstås inte bara i Sverige – tycker om den planekonomiska och toppstyrda energiomvandlings- och klimatpolitiken blev ganska tydligt tidigare detta kalenderår när konsekvenserna av miljöåtgärderna för folks livsstil och levnadsstandard började bli plågsamt uppenbara. Folk går gärna med på att jorden måste räddas undan värmedöden men inte om det ska betyda att bensinen, elen och maten blir många gånger dyrare.

Klimatfrågan är en större utmaning mot demokratin än invandringsfrågan eftersom facit är mindre uppenbart. Folk vet numera vad en stor och okontrollerad invandring leder till. Men om mänskligheten måste utsättas för avsevärda strapatser under kommande årtionden för att undslippa outhärdliga väderkonsekvenser vet vi inte även om ungefär samma etablissemang som stödjer invandringen är övertygat om att allt skarpare åtgärder måste till. I klimatfrågan finns också ett mäktigt internationellt etablissemang som förordar alltmer kraftfulla åtgärder hur mycket medborgarna i de demokratiska staterna än klagar på sina elräkningar.

Världen närmar sig nog en punkt där en majoritet av medborgare beslutsamt vänder sig mot fortsatta kännbara offer på klimatpolitikens altare medan ett internationellt uppbåd av politiker bestämmer sig för att faran för mänsklighetens överlevnad av fortsatta utsläpp av växthusgaser är så stor att någon hänsyn inte längre kan tas till bensin- och dieselkramare hur många de än är och hur mycket de än skränar på gatorna.

Även här är politikeretablissemanget långt bättre organiserat än det folkliga motstånd som kan uppstå. När kanadensiska lastbilsförare i våras startade en jättelik – och kanske delvis olaglig – demonstration mot regeringen lyckades premiärminister Trudeau till slut kväsa protesterna efter att ha deklarerat undantagstillstånd.

Den här kraftmätningen har emellertid inte riktigt startat än. Det amerikanska valet den åttonde november, som till stor del handlar om effekterna av klimat- och krigspolitiken, kan ge en fingervisning om hur det lutar.

I vilket fall som helst är demokratin nog hotad. Många skulle säga att det är viktigare att kontrollera temperaturen än att folket får styra.