Ibland brukar jag gå igenom mitt bibliotek av gamla pocketböcker från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Det kanske är för att påminna mig själv om hur tidsandan en gång var, så diametralt annorlunda mot idag, innan massmigrationens tidevarv. I vissa av mina kretsar var det en tid fylld av socialistisk, och ibland även kommunistisk, framtidstro. Appellerna glödde och det gällde också den revolutionära kvinnokampen, som i mycket handlade om sexuell frigörelse. Jag har tidigare skrivit om detta i en redogörelse för feminismens fyra stadier under delrubriken Revolutionsfeminismen. Jag har också skrivit om varför jag tycker att Grupp 8-feminismen valde fel väg i slutet av sextiotalet med könskamp på programmet istället för försoning och samarbete.

Detta var en tid då kvinnokamp, klasskamp och sexuell frigörelse skulle smälta samman i vänsterns världsbild. Det kunde vara rätt så knepigt ibland, eftersom en stor del av den dåtida vänstern kom att bli alltmer sekteristisk och puritansk. Freud skulle nog ha sagt att dessa unga revolutionärer sublimerade sin sexuella energi och libido i politisk aktivitet. 

Jag minns några kvinnliga kurskamrater på dåtidens ”sopis” (socialhögskolan). De lämnade sina studier, började arbeta på ett lager som truckförare, lade in prillor under överläppen och väntade på att få bidra till en revolution som aldrig kom. Detta eftersom ”Medel-Svensson” (numera degraderad till ”Svenne Banan”) tillsammans med den svenska arbetarklassen, eller ”proletariatet” som de mer akademiskt sinnade föredrog att kalla dem, inte visade sig vara några hjältemodiga barrikadkämpar. De var nöjda med sin förhöjda levnadsstandard. Några år senare fullgjorde dessa kvinnliga ”medelklassproletärer” sina studier och fick sedan jobb i ”socialsvängen”, där de kom att framleva sitt yrkesliv inom det välfärdsindustriella komplexet, liksom så många andra av mina vänner från den tiden. 

Det finns några böcker från första delen av sjuttiotalet som sticker ut från den feministiska kamplitteraturens och kvinnobulletinernas agenda. En av dem är den amerikanska författarinnan Erica Jongs klassiker Fear of Flying från 1973, en erotisk luftcirkus där begreppet ”det knapplösa knullet” myntades. Boken såldes i 20 miljoner exemplar därför att den marknadsförde möjligheterna till kvinnlig sexuell utlevelse som en motsats till att vara instängd i ett tråkigt äktenskap. En annan bok, som väckte en hel del anstöt kom två år senare av den danska författarinnan Maria Marcus. Den fruktansvärda sanningen med underrubriken en bruksbok i kvinnlig masochism beskriver och analyserar en relation baserad på maktspel, våld och självförnedring. Marcus är inte det minsta kamplysten, utan beskriver hur hon njuter av att bli hunsad, förolämpad och slagen. 

Den bok som jag emellertid tror var den mest utmanande mot den dåtida kvinnokampens landvinningar, var den argentinsk-tyska läkaren och författarinnan Esther Vilars Den dresserade mannen från 1972. Vilar (bilden) lanserade den omvända tesen, om mannens nödvändiga frigörelse från kvinnan. Hon hävdade att kvinnor förvrider huvudet på män genom att använda sig av manipulation och list. Esther Vilar menade på allvar att en kvinna slutar att utveckla sin intelligens efter tolv års ålder. Resten av livet använder hon till att utnyttja den stackars mannen som ”en hemmets gatflicka”. Med utstuderade tricks dresserar hon systematiskt sin partner till att, helt eller delvis, försörja henne och bli en underdånig slav i utbyte mot att hon tar hand om hem och barn och emellanåt ställer sin vagina till förfogande. Vilars slaktade rakt av den samtida feministiska bilden av sitt eget kön: 

Den mänskliga tillvaron erbjuder valet mellan en mer animalisk – djurlik och lägre – existens, och en högre, andlig. Kvinnan väljer otvivelaktigt den animaliska. Kroppsligt välbefinnande, ett bo och möjligheten att där obehindrat förverkliga sina värpinstinkter är det högsta hon vet. 

Med fokus på praktiskt-tekniska göromål, skriver Vilar att kvinnorna ”idkar rovdrift på männen”. Medan männen är samhällsbärare och står bakom alla upptäckter som möjliggjort vår civilisation och höga levnadsstandard, skrotar kvinnorna sin tankeförmåga därför att de inte behöver använda några egna förståndsgåvor. Eftersom kvinnor vad gäller män bara ser till pengarna och männen gör sitt val efter utseendet blir resultatet att de rikaste männen får de vackraste kvinnorna medan den genomsnittlige hanen står där med lång näsa. 

Teoretiskt vore det tänkbart att en vacker kvinna med mindre intelligenskvot än en schimpans, ändå gjorde sig gällande i den mänskliga miljön, sammanfattar Esther Vilar.  Männen gör misstaget att tro att kvinnan är deras intellektuella like i känslor och tankar. Men hur än männen anstränger sig för att imponera på kvinnorna, så räknas de inte. I kvinnornas värld räknas bara de andra kvinnorna, slår författarinnan fast. Se upp för kvinnligt tårflöde, påminner Vilar den manlige läsaren: Tårkörtlarna är små vätskebehållare som man i likhet med urinblåsan genom träning kan få att lyda viljan. /…/ Vilken hjälp vore det inte för männen, om de visste vilka iskalla, glasklara tankar en kvinna kan tänka samtidigt som hennes ögon simmar i tårar! 

Ibland blir Vilar rent av dråplig då hon förundrat frågar sig vad en man ska göra med en fru vars röst inte längre är ett barns utan har blivit gäll? Vars skratt inte mera är spontant och glättigt, utan kommer stötvis och gnäggande? Så slår hon fast någonting som någon man aldrig skulle säga i offentligheten: egentligen duger inte kvinnor till någonting.  

Om männens miserabla liv och deras handlingar, som går ut på att arbeta och tjäna pengar, skriver hon att mannen inte vill vara fri. Likt en träl, känner han sig trygg hos kvinnan ”som plundrar honom efter konstens alla regler”. Det har han programmerats till ända sedan modersmjölken: 

Männen gör det för att de har dresserats till det. Hela deras liv är ingenting annat än en tröstlös räcka av dressyrkonster. En man som inte längre behärskar dessa cirkusnummer och som därför förtjänar mindre pengar har ”misslyckats” och förlorar allt: sin hustru, sin familj, sitt hem, sin livsmening – med andra ord all trygghet.  

Varför skriver jag om det här? Därför att jag fascineras av människor som vågar gå emot strömningarna i sin samtid, även om en hel del skaver i deras resonemang. Också därför att svenska män efter mer än ett halvsekel av demoniseringar och dum-dum-attacker från opinionsbildande feminister har vant sig vid alltifrån att inte uppskattas till att smutskastas. Samt för att jag alltid sett män som det svagare könet, som oftast är livrädda för att kvinnorna ska undandra dem sin tillgivenhet och åtrå – men det är en text för sig.  

Just därför tycker jag att motbilder är nödvändiga. Och särskilt välkomna är de när de kommer från en kvinna som tycker att män är ”starka, intelligenta, vackra och fantasirika” istället för ”gubbslem”. Esther Vilar skriver på ett sätt som ingen annan, vad jag vet, har gjort. Kvinnofientligt, magstarkt och föraktfullt skulle nog många säga. Och visst kan det bli för mycket om hur dumma och samvetslösa kvinnor är. Men vad har inte feministrörelsen sysslat med under drygt 50 år?  

Det är helt logiskt att mannen, som betraktar kvinnan som sin jämlike och samtidigt tvingas bevittna hennes livsföring vid hans sida, tror att han förtrycker henne. Men så långt tillbaka man minns har kvinnan inte tvingats till någon form av underkastelse under mannens vilja – tvärtom: hon har haft alla möjligheter att göra sig oberoende. Om kvinnan således under denna långa tidsrymd inte befriat sig från sitt ”ok”, så finns bara en enda förklaring: hon bär inget. 

Esther Vilars beskrivning är så långt från allas lika värde som man kan komma. Den som tar av sig PK-glasögonen, skulle med dagens vokabulär kunna kalla hennes bok för ”normkritisk”, kanske till och med pröva begreppet ”toxisk femininitet”.  Den dresserade mannen fick en hel del välvillig uppmärksamhet när den kom ut medan en av de ledande tyska feministerna Alice Schwarzer kallade Vilar för ”inte bara sexist utan också fascist” och ansåg att hon skulle ha platsat i det nazistiska propagandaorganet Der Stürmer.  

EnIigt den senaste utgåvan av boken, som kom på engelska 2008, framhåller den nu 87-åriga författarinnan att hon, trots upprepade dödshot, inte har ändrat uppfattning. Hon ser inte sig själv som misogyn, utan menar att hon har skrivit om ett tabubelagt område som måste belysas för att det ska kunna bli någon varaktig fred i könskampen. Enligt henne är detta fortfarande lika aktuellt som för 50 år sedan, då hennes bok kom ut. Slutorden känns som en profetia som leder in i vårt feminiserade tidevarv: 

Världen kommer således allt framgent att sjunka djupare och djupare i detta falska prål, detta barbari och svagsinne som kallas kvinnlighet, och männen, dessa underbara drömmare, kommer aldrig att vakna upp ur sina drömmar. 

Bild: Koen Suyk/Anefo 

Länk till licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en