När jag var tio år flyttade mina föräldrar och jag till vår första moderna lägenhet, innan dess hade vi bott helt omodernt. Året var 1966 och med tanke på den utveckling vi ser, inte minst vad gäller elförsörjningen, kanske det är dit vi är på väg igen. Här följer en kort beskrivning av mina minnen från den tiden.

Vi lyckades med konststycket att ha fyra ytterväggar trots att det var en lägenhet. Lägenheten låg på bottenvåningen och på ena sidan var en infart till ett bryggeri så där fanns inget hus. Den andra sidan vette mot en stor portgång, där det gick att köra in på gården, så det var också en yttervägg. Vi hade tre fönster, ett i vardagsrummet och ett i sovrummet, där vi sov alla tre, och ett i köket som vette mot gården, där det var ganska mörkt eftersom det fanns ett cykelställ med plåttak alldeles utanför fönstret.

Det fanns inte centralvärme så vi satte in extra fönster på vintern. I köket var det vedspis som gällde (fast vi hade en liten elektrisk kokplatta med två plattor), i sovrummet fanns en kakelugn men den rök in så mycket så jag kan inte minnas att vi använde den något särskilt och i vardagsrummet stod en kamin.

En sak jag minns mycket väl är de kalla vintermorgnarna. Vedspisen hade kallnat så det enda stället i lägenheten där det var varmt var vid kaminen i vardagsrummet. Vi brukade ta fram kläderna vi skulle ha på dagen redan kvällen innan och lägga dem vid kaminen så att de var varma när vi gick upp.

Vi hade rinnande vatten men bara kallvatten och något badrum hade vi överhuvudtaget inte. När vi skulle tvätta oss fick vi värma vatten på vedspisen och ställa ett handfat på en stol i köket. Toaletterna fanns i källaren med nedgång i inkörsporten så man var tvungen att gå ut för att komma dit. Det var tre bås med vattenklosetter men om minnet inte sviker hände det att vattnet frös ibland när det var kallt på vintern. Vi barn avråddes från att gå dit ensamma på kvällen eftersom det hände att ”fyllegubbar” tog sin tillflykt dit, i synnerhet på vintern. Kolkällaren låg i anslutning till toaletterna och därifrån hörde man krafsanden ibland, säkert råttor. Dusch? Glöm det.

På golvet inne var det kallt, på sommaren hände det att vi tog på oss mer på fötterna när vi kom in än vad vi hade haft ute, framförallt i köket. Skälet till det var delvis att tvättstugan låg i källaren rakt under vårt kök. Där är mina minnesbilder vaga men vad jag kommer ihåg var tvättstugan ett stort bykkar och inte så mycket mer. Mamma brukade koka tvätten i en stor kittel på vedspisen så jag tror inte hon använde tvättstugan så mycket.

Jag var under en period ett så kallat nyckelbarn. Min mamma hade jobbat som bankkassörska några år innan jag föddes men som var vanligt då sa hon upp sig och var sedan hemma med mig tills jag började skolan. Pappa jobbade som lagerarbetare på dåvarande Televerket och hade ingen hög lön så när jag hade börjat skolan sökte sig mamma tillbaka till sitt gamla jobb, vilket förbättrade familjens ekonomi. Jag hade bara ett kvarter till skolan och mammas jobb låg några kvarter bort så det fungerade bra. Om det var kallt i vår lägenhet när jag kom hem från skolan på vintern kunde jag gå upp till ett äldre par som bodde i våningen över vår tills någon av mina föräldrar kom hem.

Mamma fick naturligtvis dra det tyngsta lasset när det gällde hushållet men jag minns inte att vi upplevde situationen som särskilt besvärlig, alla som bodde i huset satt i samma båt. Det var också en annan sammanhållning bland grannarna än jag tror är vanligt idag, man hjälpte varandra. Jag märkte skillnaden när vi flyttade till vår första helt moderna lägenhet. Det var bra grannar där också men det var en helt annan atmosfär.

Avslutningsvis kan det kanske vara intressant att göra en jämförelse med hur det är, eller i alla fall varit, i andra delar av världen, inte minst när det gäller de sanitära förhållandena. Jag besökte Kina två gånger på 1990-talet och här kan det vara av intresse att beskriva förhållandena i en by vi besökte i bergen i Sichuan-provinsen.

Vi bodde på ett litet, extremt enkelt hotell. Resebyrån hade rekommenderat att vi hade med oss ficklampor och det var ett bra råd, det fanns ingen belysning alls så det var helt becksvart ute. I ficklampans sken kom man så in i ett uthus med ett plankgolv med två hål uppsågade. Det var toaletten. Väggen bakom var en plankvägg som inte gick ända upp till taket och bakom väggen hördes grymtanden, så där fanns tydligen svinstian. Den miljön vore väl något för miljöpartister…

Bild: Omodernt kök, Bastugatan Stockholm, tidigt 1970-tal (wikimedia commons)

Yvonne Härestedt bor i Trollhättan och har bland annat jobbat som advokatsekreterare och frilansande översättare. Hon har rest mycket och även bott utomlands i några perioder. Hennes intresse för politik har väckts de senaste åren i takt med att missförhållandena i landet har ökat. Yvonne är numera pensionär.