I mitten av av juli rapporterade media om ett storslagsmål med ett 50-tal inblandade på Askimsbadet i Göteborg. Både barn och vuxna ska ha slagits. Det tros ha börjat med ett bråk mellan några ungdomar och en grupp yngre barn, men växte när vuxna familjemedlemmar lade sig i. Händelsen resulterade i minst fyra anmälningar om misshandel. 

Detta var inte första gången det varit oroligt på stränder i Göteborgsområdet. Det lokala partiet Demokraterna menade att det är så mycket bråk på stadens badplatser att kommunen bör anlita ordningsvakter, så att besökare ska kunna känna sig trygga. 

Under sommaren förekom liknande incidenter även på andra håll i landet. Den 27 juni fick en person föras till sjukhus efter ett slagsmål mellan ”två grupperingar” på Köpingsviks strand på Öland, den 28 juni utspelade sig ett stort bråk på badplatsen Gröningen i Helsingborg, och den 6 augusti blev en trebarnsfar i 50-årsåldern grovt misshandlad av några ungdomar vid Högevallsbadet i Lund. 

Eftersom varken polis eller mainstream-media går ut med information om de inblandades nationaliteter/etniciteter är det omöjligt att säkert veta om det varit invandrare eller svenskar som slagits. Men så gott som alla som diskuterar händelserna i sociala medier utgår från att det praktiskt taget bara är invandrare från utomvästliga kulturer som bråkar på landets badplatser. 

Paulina Neuding tog upp problematiken i en ledartext i Svenska Dagbladet. I texten berättar hon om situationen i Tyskland, där bråk och våld på offentliga badanläggningar diskuteras livligt, och där debattklimatet är öppnare. Neuding skriver: 

Samtidigt pågår en intensiv debatt i Tyskland om just våld på utomhusbad, efter flera otäcka incidenter. I juni hamnade ett hundratal gäster i slagsmål på ett bad i Berlin, enligt uppgift efter tjafs om vattenpistoler. En vecka senare fick ett annat bad i Berlin utrymmas när 250 besökare hotade badvakter och polis, som i sin tur tillkallats när en man misshandlat en kvinna i kön till en vattenrutschkana så illa att hon bröt näsbenet. /…/ Rainer Wendt, ordförande för det tyska polisfacket, har i intervjuer gjort mycket tydligt att masslagsmålen på tyska bad är något som tilltagit de senaste åren, och som härrör från grupper av unga män med migrantbakgrund. Det handlar givetvis inte om migranter i allmänhet, utan specifikt om grupper av män med kort stubin och nära till våld. 

Badplatsbråken får mig att associera till två andra händelser i de senaste månadernas nyhetsflöde: 

I nordvästskånska Perstorp finns koloniföreningen Smattabygget. Föreningen hade för ett par år sedan stora problem med hotfulla missbrukare och kriminella som rörde sig på området. Man hade också besvär med koloniägare som inte förstod hyreskontraktens villkor och gemensamma skötselregler. 

Koloniföreningen genomförde två åtgärder för att få bukt med problemen. Dels kräver man nu att de som vill bli medlemmar i koloniföreningen visar utdrag ur belastningsregistret. Detta har gjort att personer med kriminell bakgrund inte längre söker sig till föreningen. Dels kräver man att den som vill köpa en kolonistuga ska kunna tala och förstå svenska. Detta testas genom att en presumtiv köpare visar att han/hon själv kan läsa igenom kontraktet och förstå det. 

Föreningens ordförande säger att lugnet återställts efter att de nya reglerna införts. Men när lokala Helsingborgs Dagblad skriver om Smattabygget ifrågasätter reportern om föreningens agerande är lagligt, eller om det kan ses som diskriminering. 

Några mil från Perstorp, i Helsingborg, finns nattklubben Svartklubben. Klubben riktar sig i huvudsak till 18 – 20-åringar. Svartklubben använder sig av ett inbjudningssystem. För att komma in på deras evenemang måste man göra en intresseanmälan på deras webbplats. Därefter får man – om man har tur – en inbjudan. Utan inbjudan kommer man inte in. 

Bland ungdomar i Helsingborg har det cirkulerat rykten om att bara etniska svenskar får inbjudningar till Svartklubben. Detta uppmärksammades av Helsingborgs Dagblad, som kände doften av en potentiell ”rasistskandal”. Tidningen testade att göra intresseanmälningar med olika namn och mobilnummer. 

Testet visade att intresseanmälningar med etniskt svenska namn nästan alltid ledde till inbjudningar, medan intresseanmälningar med utländska flicknamn ledde till betydligt färre inbjudningar, och intresseanmälningar med utländska pojknamn knappt ledde till några inbjudningar alls. 

Tidningen ställde Svartklubben till svars, men en talesperson förnekade att diskriminering förekom. Han sade att klubben får väldiga mängder intresseanmälningar, att de bara kan släppa in ett begränsat antal gäster, och att det är slumpen som avgör vilka som får inbjudningar. 

Det är omöjligt att avgöra om Svartklubben talar sanning. Men själv är jag benägen att tro att det är fråga om medveten diskriminering. Ynglingar med utomvästlig invandrarbakgrund, i synnerhet de som har sina rötter i muslimska kulturer i Mellanöstern och Afrika, har i hög grad kommit att förknippas med machoattityder, våldsbenägenhet och gängkriminalitet. En bekant med lång erfarenhet av krogbranschen sade för något år sedan ungefär så här till mig: 

Det värsta en nattklubb eller pub kan råka ut för är att få rykte om sig att vara ett ”blatteställe”, alltså ett ställe som attraherar stökiga invandrarkillar. Då försvinner de svenska gästerna, och snart får man slå igen. 

Det vore alltså inte särskilt förvånande om Svartklubben medvetet väljer bort gäster som de anser tillhör en ”riskgrupp”. 

Man kan se ett mönster i de händelser jag beskrivit. Utifrån mönstret drar jag två slutsatser. 

För det första: Uttrycket ”white flight” har på senare år allt oftare använts i svensk samhällsdebatt. Det innebär att etniska svenskar söker sig bort från bostadsområden när andelen invandrare uppfattas vara för hög. Med invandrare avses då inte danskar, finnar eller holländare, utan invandrare som kulturellt och värderingsmässigt anses stå långt från svensk majoritetskultur. I klartext är det alltså oftast invandrare med ursprung i Mellanöstern eller Afrika som triggar igång white flight. 

Man kan anta att vi i ökande grad kommer att få white flight i ny skepnad. Sannolikt söker allt fler svenskar (och välintegrerade invandrare) sig bort från offentliga miljöer som inte upplevs som trygga. Samtidigt uppstår ett behov av miljöer där man inte behöver oroa sig för lättkränkta, våldsbenägna unga män, masslagsmål och gängskjutningar. 

 
I Sverige får man inte diskriminera människor på grund av etnicitet eller religionstillhörighet. Ett nöjesetablissemang får inte ha en skylt där det står ”Araber ej välkomna”, ett friluftsbad får inte neka muslimska män inträde. Men diskrimineringslagstiftningen går att kringgå, till exempel genom lösningar liknande den Svartklubben i Helsingborg använder. 

Jag gissar att det kommer att bli allt vanligare med exempelvis nöjesställen, biografer och badanläggningar som drivs som någon form av medlemsklubbar, där besökarna i förhand måste ansöka om medlemskap. På sätt kan man hålla oönskade element borta. 

En sådan utveckling kommer att ytterligare öka splittring och segregation. Som exemplet Svartklubben visar kommer även skötsamma invandrare att diskrimineras. När man vill slippa aggressive Ali och kriminelle Karim, stängs också hederlige Hakim och välintegrerade Walid ute. 

Dessutom kommer ännu fler svenskar att undra ”vad fan de får för skattepengarna”. Man är knappast motiverad att via skattsedeln finansiera kommunala bad, om man samtidigt betalar dyrt för att ens barn ska få simma tryggt på en privat anläggning. 

För det andra: Statsvetare skiljer mellan ”etnisk” och ”medborgerlig” nationell identitet. Svensk lagstiftning bygger helt och hållet på det sistnämnda synsättet. Det är inte hudfärg eller far-/morföräldrars födelseland som avgör om en person är svensk. 

Det finns brett folkligt stöd för denna syn på svenskhet. I undersökningen Tillitsbarometern, 2020 – 21, ansåg till exempel 94,1 procent av deltagarna att det viktigaste för att räknas som svensk är att respektera svenska lagar och regler, medan 88,5 procent ansåg att det viktigaste är att kunna prata svenska. Bara 13,9 procent tyckte att det är viktigt att ha svenska föräldrar. 

Enkelt uttryckt: Genomsnittssvensken är absolut inte rasist, men genomsnittssvensken anser att de som vill leva här i någon mån ska anpassa sig till Sverige, framför allt genom laglydighet, skötsamhet och kunskaper i svenska språket. 

Det är ett gigantiskt problem att dessa grundläggande krav på anpassning inte avspeglas i lagstiftning och myndighetsutövning. Medborgarskap ges utan minsta krav på svenskkunskaper eller respekt för det svenska samhällets grundvärderingar. Grovt kriminella utlänningar får fortsatta uppehållstillstånd på grund av påstådd ”anknytning till Sverige”. Personer som uppehåller sig här illegalt kan få både försörjningsstöd och skattefinansierad sjuk- och tandvård. 

Det är i stor utsträckning denna slappa kravlöshet som ligger till grund för de problem vi nu ser; vare sig det gäller klanbråk på badplatser, aggressiva invandrarynglingar som skrämmer bort andra gäster från nöjesställen, eller osämja i koloniföreningar då icke svensktalande inte förstår gemensamma ordningsregler. 

Problemen resulterar i att etniska svenskar drar sig undan från offentliga miljöer som känns otrygga och otrivsamma. Därmed ökar segregationen, och vi får i allt högre grad ett slags apartheid-samhälle, där etniska svenskar och invandrare lever åtskilda. Kravlösheten och eftergivenheten – som ofta försvaras av självutnämnda ”antirasister” – blir i sig en grogrund för segregation och rasism. 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.