Den senaste tiden har jag haft en känsla av att Sverige befinner sig vid en tipping point. En tipping point är en punkt i tiden när krafter som ackumulerat sig för att åstadkomma en förändring plötsligt övervinner de bevarande krafter som motsätter sig förändring, typ att isen oväntat brister och du ramlar i sjön. Ett annat exempel är hur ett fiskstim byter riktning. En åskådare anar ingenting men det måste finnas en osynlig kommunikation mellan fiskarna som gör att varje enskild medlem av stimmet plötsligt grips av en fullständig visshet att det just i detta ögonblick är dags att byta riktning. (Dessutom vet de precis hur många grader de ska svänga vilket gör fenomenet ännu märkvärdigare.) Om jag känner mig filosofiskt lagd någon dag ska jag kanske utreda frågan i detalj med utgångspunkt i hypotesen att all förändring nog har den där karaktären (som Marx kallade ”kvantitetens övergång i kvalitet” vilket kan bli hur komplicerat som helst bara en riktig filosof får sätta tänderna i det).

Kanske är det det förestående allmänna valet som utlöst den tipping point jag tror mig kunna iaktta. Vetskapen om att det ska bli val har samma tankeskärpande effekt på partier som när en fisk intuitivt stramar upp sig för ny kurs för att säkert hänga med i svängarna.

Valaffischerna och de plötsliga politiska utspelen ger en tydlig känsla av vart stimmet tror sig vara på väg även om de konkreta förslagen verkar vara hoprafsade utan särskilt mycket eftertanke. Men hellre ogenomtänkta idéer åt rätt håll än genomtänkta förslag i fel riktning.

Alltihop verkar handla om att följa sverigedemokraterna i spåren, inte för att sverigedemokraterna agerat politisk dirigent utan för att vem som helst så småningom ser vad sverigedemokraterna tidigare såg och då får likartat nymornade idéer.  

Anders Ygeman förklarade att max hälften av de boende i utanförskapsområden skulle ha utomnordisk bakgrund. Det är ett förslag som man hade kunnat vänta sig av någon med björnen Baloos hjärnkapacitet eftersom det kan låta bra men troligen är praktiskt ogenomförbart. Men det spelar ingen roll. Den tipping point jag anar handlar inte om att politiken vore på väg att bli tekniskt kompetent utan om att den bejakar den tilltagande allmänna motviljan mot migrations- och integrationspolitiken, kort sagt att den säger saker som den helt nyligen skällde för rasistiska och fascistiska.

Strax efteråt stämmer statsministern in med påståenden som antyder att Ygemans uttalanden var förankrade. Hon vill enligt Expressen föra en politik som gör att ”Sverige blir mer som Sverige”. Kan det betyda något annat än sådant som fram till nyss hatiskt avskrevs som nazistnationalistiskt eller unket reaktionärt? ”Alla vill ju ha svenska grannar”, säger hon också med en uppmuntrande blinkning till Ygeman.  

Liberalerna – jag får nypa mig i skinnet för att komma ihåg att en liberal tidigare var en person som ville hålla staten borta från folks privatliv – är stolta över att strama upp sin kontroll över migranter, särskilt nyanlända tvååringar som ska utsättas för obligatoriska språktester och ”med kraft erbjudas att delta” i språkförskolor om grammatiken brister. Att med kraft erbjuda något låter för mig som en självmotsägelse. Antagligen menar liberalerna att de ska tvinga invandrade tvååringar att gå på kurs i svenska. Ska socialsekreterarna få poliseskort när de på morgnarna hämtar tvååringarna från deras ilskna muslimska pappor och gråtande mammor? Tanken svindlar vid minnet av hur engagerat detta parti helt nyligen värnade mest om invandrarbarnens hemspråkskunskaper.

Kanske är moderaternas omvändelse ännu större. De ska skicka alla barn som bor i utanförskapsområden på obligatorisk snabbtest för adhd. Partiet menar på oklara grunder att det skulle minska gängkriminaliteten. Det hade nog inte ens Nordiska Motståndsrörelsen vågat föreslå för några år sedan. Men nu slinker det ner lika motståndslöst som en bit rökt ål.

Att förslag som dessa i verkligheten troligen inte skulle få de eftersträvade effekterna spelar ingen roll. Det är inte syftet. Syftet är att ännu tydligare än de andra partierna skrika ut sitt missnöje med den migrationspolitik som nästan alla partier fram till helt nyligen hyllade som själva beviset för den humanitära stormaktens överlägsna godhet.

Invandrarna måste säga till varandra att det verkar som om svenskarna inte längre vill ha dem här. Dagens Nyheter varnar för att en del invandrare i sin frustration kan slå tillbaka, kanske till och med genom att lämna Sverige:

Jag ser en stor risk att ännu fler familjer kommer att flytta ifrån Sverige av rädsla för myndigheterna, säger Hodan Toosh [bilden] från Somaliska autism – och aspergerföreningen.

I detta ligger kanske en helt ny roll och uppgift för välfärdsstaten.