Ibland undrar jag om Gud har utsett mig till en motsvarighet till Gamla Testamentets profeter med uppgift att skälla ut svenska folket, särskilt dess ledare, för dess pretentioner, inbilskhet, synder, trögtänkthet och enfald. Jag är inte så högmodig att jag tror mig vara den ende som sett felen men de flesta som genomskådat det alltmer maskstungna lilla konungariket i Norden – och de är inte få! – drar sig för att offentligt påtala bristerna.

Min vän läkaren, som tillika är noggrant skolad i nationalekonomi, säger att vi lever i en ny tid när nationalekonomernas bedömningar och prognoser inte kan tas på allvar eftersom de inte tar hänsyn till förändringar i ekonomins fundament som är arbetskraftens kvalitet. Han minns folkmentaliteten under rekordåren fram till 1975 när BNP ångade på med fem procent om året och Sverige blev ett internationellt föredöme. Folket var ansvarskännande, plikttroget och ambitiöst. De som hade problem med försörjningen tog en Hermodskurs för att läsa till ingenjör i stället för att gå till socialen eller till Arbetsförmedlingen för att beviljas ett tillfälligt låtsasjobb. Poängen är att när arbetskraftens kvalitet sjunker så blir det inte mycket tillväxt trots hög sysselsättning vilket är dagens problem i åtskilliga länder. Men sådant talar ekonomerna inte om.

Jag, som också är noggrant skolad i nationalekonomi, är benägen att hålla med. Under mina studier i doktrinhistoria la jag ett uttalande av 1800-talsliberalen John Stuart Mill på minnet, nämligen detta: ”En nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk”. Denna insikt, som egentligen är självklar, verkar helt bortglömd i samhällsdebatten, kanske särskilt i ekonomernas bedömningar. Det är som om vi skäms över fakta och inte törs ta dem på allvar.

Ingen skulle förneka att fotbollslandslagets kvalitet har största tänkbara betydelse för Sveriges möjligheter att ta OS-guldet i fotboll. Ingen skulle invända mot uppfattningen att soldaternas stridsvana har stort inflytande på fältslagets resultat. Men att motsvarande måste gälla arbetsmarknaden och landet som helhet vill vi inte prata om.

Jag tror som vanligt att allt detta beror på en urspårad politik. Av en händelse som ser ut som en tanke tog Sveriges storhetsperiod slut i mitten av 1970-talet samtidigt som vi år 1974 fick en ny regeringsform som artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexet totala maktövertagande. För dessa makthavare är det viktigt att folket – eller en tillräckligt stor del av folket – är svagt så att välfärdssystemet kan visa en legitim anledning att expandera och skaffa sig större inflytande över nationen och dess tänkande. Därför skrevs den förödande uppdragsbeskrivningen för politikerväldet in i grundlagen:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Där har du det, svart på vitt. Politikens uppgift är att ta hand om folk. John Stuart Mill skulle säga att Sverige tycks tro att nationens kvalitet inte bestäms av folkets kvalitet utan av statens kvalitet. Det är statens uppgift att höja folkets kvalitet genom att placera folket i välfärdsapparatens institutioner och att försörja det med bidrag.

Är inte denna syn på ansvarsfördelningen mellan stat och medborgare uppenbart dömd att misslyckas och gå under? Tydligast testas politikerväldets affärsidé i fråga om integrationen av invandrare ty där ser man tydligt hur politikerväldet misslyckas med att med nya lagar och friska pengar höja människomaterialets kvalitet.

I serien ovanliga idéer om hur samhället kan skapa mänsklig kvalitet råkar jag just läsa den franske 1500-talsfilosofen och adelsmannen Montaignes (bilden) essäer. Så här tycker han att uppfostran ska gå till så att barnen får bra värderingar och ett gott sinnelag:

Den gode fader som Gud gav mig skickade mig redan från vaggan till att uppfostras i en fattig by inom hans ägor, och där lät han mig stanna så länge jag blev ammad och lite till för att vänja mig vid den enklaste och torftigaste livsföring. Låt dina söner formas av ödet under det fattiga folkets och naturens lagar, låt sedvanan lära dem enkelhet och stränghet.

Den metoden ger kanske bättre människomaterial än det som vårt samhälle lyckas fostra fram. Ett problem med dagens människor är att de vill bedöva sig med ljud, exempelvis på restauranger. Det tyckte även Montaigne var ett oskick och citerade Platon som också retat sig på ljudnivån vid tarvligt folks måltider:

Det var en sedvana bland vulgära människor att de skickade efter musiker och sångare till sina fester eftersom det inte förekom några sådana goda repliker och angenäma samtal som intelligenta människor förstår att underhålla varandra med.