BITTE ASSARMO: Måste vi göra oss av med hela vårt arv innan folk blir nöjda?

Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe.

Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

”När ska vi bli bjudna till lantställen?” är rubriken och texten som följer är den förväntade:

”Jag ser segelbåtar i Stockholms skärgård i flödet på sociala medier. Nubbe och sill på någons bakgård på Västkusten. Gamla trähus där middagar serveras till solnedgången. Sommarhus och lantställen i överflöd.

Det är vid midsommartid utanförskapet långsamt kryper sig in under huden. Vart ligger det här ”landet” som alla pratar om? Måste jag gifta mig med en svensk, byta efternamn eller assimileras helt för att bli inbjuden där?”

Abdullahis text andas samma okunskap som så många andra liknande texter. Etniska svenskar har allt och lite till och själva har de ingenting – och fy fabian så elaka och hemska vi är som inte bjuder in till allt vårt överflöd!

Sanningen är dock en helt annan. De flesta av oss etniska svenskar har inget överflöd överhuvudtaget. Men med tanke på de kontakter Abdullahi tycks ha på sociala medier är det knappast de vanliga svenskarna hon känner utan folk som är betydligt mer privilegierade.

Själv är jag etniskt svensk och trots att jag snart levt i 60 år har jag i princip inga vänner alls – eller i alla fall ytterst få – som är så privilegierade som Abdullahis tycks vara. De jag känner som har lantställen har små ärvda torp, ofta avsides liggande, och ännu oftare omoderna och så små att bara utrymmet gör det mer eller mindre omöjligt att bjuda med vare sig Abdullahi eller någon annan på sommarvistelse där. Våra torp är vårt arv – en gång var de bostäder där fattiga och underprivilegierade svenskar växte upp. De blir inte per automatik allas egendom bara för att de väcker avund hos vissa. Eller måste vi göra oss av med hela vårt arv för att folk ska bli nöjda?

Att de flesta torp och fritidshus också är arvegods från en svunnen tid, och från generationerna som gått före, framgår också i den undersökning som Abdullahi lutar sig mot när hon nu tar tillfället i akt att tycka synd om sig själv. Det är därför det är fler svenskfödda än utlandsfödda som har tillgång till någon form av fritidshus eller torp.

Det borde inte vara särskilt svårt att förstå och acceptera, kan man tycka, eftersom det naturligtvis är likadant i alla länder. Den etniska majoriteten äger stora delar av kulturarvet, både det materiella och det immateriella, även i det land där Abdullahi har sina rötter. Men det är ingenting som bekymrar henne i hennes maniska iver att klanka ner på svenska folket. Det är ju så oerhört orättvist att infödda svenskar har fått ärva sina far- och morföräldrars gamla gistna stugor och det borde man göra något åt:

Att skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna nyttja ett torp borde vara en självklarhet. Är det rättvist att endast låta sin egen själ få sinnesro i skärgården? Jag undrar varför inte fler reagerar över klasskillnaderna som visar sig under den svenska sommaren. Vad krävs för att vi ska bli inbjudna?”

Ja du, Yasmine Abdullahi, det krävs sannolikt betydligt mer än avundsjukt gnäll, skulle jag säga. Varför inte börja med en rejäl självrannsakan och en uppgörelse med det egna jagets absurda krav på omvärlden? Den som överhuvudtaget ser en orättvisa i att Lisa och Lasse har ärvt soldattorpet där farfarsfar växte upp, eller blir frustrerad av att Kalle och Kajsa har tagit över ett gammalt omodernt fritidshus efter gammelmoster Märta, är både inbilsk, arrogant och missunnsam.

Arbetarens läsare har en hel del att säga om Abdullahis utspel, ser jag i kommentarsfältet på Facebook, och undra på det. Vi är många som är less på sådana här exempel på bristande respekt för vår historia och av fördomar om att alla etniska svenskar är så förbannat privilegierade. Här är ett axplock:

”Det är inte alla svenskar som har råd med ett eget sommarhus. Det handlar inte om vart man kommer i från. Det handlar om hur mycket man lånar sig till denna konsumtion. Det finns massor med sjöar i Sverige som det är gratis att bada i. Varför vara så missunnsam och avundsjuk?”

”‘Att skapa förutsättningar för att så många som möjligt ska kunna nyttja ett torp borde vara en självklarhet.’ Det här är en inställning som inte ens är uteslutet arbetarklass. Alla i de yngre generationerna anser sig ha rättigheter långt utanför vad som ens kan anses vara i närheten av rimligt.

Jag kommer att tänka på min farfar som arbetade skift på Verket i Borlänge och som på sin lediga tid byggde ett elementhus och murade väggarna själv. Han bar huselementen på ryggen och skadade sig så illa att han tvingades byta arbete.

Det finns faktiskt platser att bygga fritidshus på. Kom tillbaka när ni brutit ryggen.”

”Om man inte har ett eget lantställe så kan man ju alltid hyra en stuga i några veckor på somrarna, det är billigare än att dra utomlands. Men detta med sommarstugorna i artikeln handlar ju egentligen, som så ofta på vänsterkanten, om en irritation mot att andra människor har något man inte själv har och ett förakt mot de som har det lite bättre ställt. Släng in lite BS om vithetsfördelar och ondskefulla Svenssons så har man svensk smygkommunism i sitt esse.”

Kloka, sakliga kommentarer som Yasmine Abdullahi borde ta till sig men som hon sannolikt kommer att se som rasistiska och elaka.

Det mest skrattretande är dock att hon själv tillhör den privilegierade journalistklassen. Med möjlighet att publicera sina missunnsamma pekoral på en plattform som Arbetaren, borde hon skämmas över att snyfta om orättvisor och utanförskap.

Bild: Faksimil, Arbetaren

Bitte Assarmo