Det är lätt att bli upprörd över den enfald som inspirerat svenska politiker att huvudlöst och utan eftertanke bedriva en invandringspolitik som bland annat lett till att Sveriges befolkning ökat med 25 procent sedan millennieskiftet varav de flesta nyanlända visat sig sakna elementär kulturell kompetens för att anpassa sig till svenska förhållanden eller ens ha lust att göra det.

Men när jag jämför detta storslagna fiasko med en annan politikerdriven flopp som ännu inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet – själv anade  jag inte proportionerna förrän för mindre än ett år sedan – så måste jag erkänna att när rättvisa över invandringspolitiken ska skipas så måste hänsyn tas till ett antal förmildrande omständigheter.

De förmildrande omständigheterna är att de svenska beslutsfattarna har varit okunniga, oerfarna och snälla när det gällt invandrare. En homogen befolkningsgrupp som har varit homogen i hundratals år och helt saknar erfarenhet av människor tillhöriga andra kulturer kan inte få in i sin skalle att alla människor inte innerst inne är svenskar. Den eniga riksdag som år 1975 antog den svenska mångkulturpropositionen vars tänkande är själva grundbulten i invandringspolitiken kunde visserligen konstatera att det finns folk med annan pigmentering och andra kryddor och sånger än vad som var vanligt i Sverige men att dessa främmande människor inte naturligt indelade sig i centerpartister och socialdemokrater och inte självklart respekterade kvinnan och hyllade staten kunde riksdagsledamöterna inte föreställa sig eftersom de aldrig upplevt några sådana avvikare. Fick dessa bara komma hit och höra talas om det kommunala självstyret så skulle deras inre svensk snart kläckas som en fågelunge ur sitt ägg.

Man kan inte hålla riksdagen skyldig för beslut i frågor som de över huvud taget inte begrep. Ej heller kan man kritisera den för dess hårdnackade och styvsinta ovilja att dra slutsatser av politikens misslyckanden och göra rättelser. Ty denna vägran att använda sin slutledningsförmåga förestavades enbart av välvilja och hygglighet. Men kan inte fördöma den gode för hans godhet.

När det gäller det andra fiaskot – vindkraften – kan jag inte se några förmildrande omständigheter. Invandringspolitiken bestämdes av känslor. I fråga om känslor finns inget rätt svar. Men när det gäller energisystem har ingenjörsvetenskapen facit. Där finns rätt och fel. Och skulle svenska politiker vara okunniga om fysikens lagar så finns horder av skickliga ingenjörer i svenska myndigheter som kan upplysa politikerna hur Gud har konstruerat världen och vad som är naturvetenskapligt möjligt och vad som inte är det.

Jag har under det senaste halvåret talat med ett antal personer som är väl tränade i fysikens lagar och som övertygat mig om att ett energisystem som till mer än kanske tjugofem procent bygger på vindkraft inte är naturvetenskapligt möjligt. Det beror på att vindkraften inte är stabil. Ibland blåser det mycket, ibland litet och ibland inte alls. Nu visar det sig att Gud har konstruerat världen så att den instabila elektriciteten från vindkraft inte enkelt kan samexistera med den stabila elen från exempelvis kärnkraft som går sin egen orubbliga, obevekliga och regelfasta gång (vilket i alla fall är hur jag begripit det hela). Dessutom (vilket är lättare att förstå) måste man ha stabil reservkraft för att sätta in när det inte blåser. Hur mycket vindkraft man än bygger så kommer det inte att räcka utan kol, uran eller fossiler eftersom det inte kommer någon el alls när det inte blåser – hur många vindsnurror som än anlagts.

Poängen är att det land som vill satsa helhjärtat på vindkraft i själva verket gör sig beroende av fossil gas som är det billigaste sättet att ordna den nödvändiga reservkraften. Detta hade Sveriges energipolitiker kunnat få reda på för länge sedan om de hade besvärat sig med att fråga landets duktiga ingenjörer varav åtskilliga befinner sig i statlig tjänst och står till politikernas förfogande fyrtio timmar i veckan.

Om du vill höra hur en riktig naturvetenskapare – till skillnad från en dilettant som jag – förklarar det här så har jag intervjuat professor Jan Blomgren i två timmar på YouTube.