På sista tiden har jag funderat lite över socialdemokraterna. Deras nuvarande partiledare kan vara den statsminister som stått för flest vända kappor hittills under min livstid. Magdalena Andersson kan ändra sin uppfattning från en dag till en annan utan att så mycket som blinka. Det är uteslutet att Sverige ska gå med i Nato men självklart vi ska gå med i Nato. Givetvis ska Sverige värna de kurder som fått en fristad här, men Turkiet ska självfallet få kika i säkerhetstjänstens hemliga dokument. Politiska vildar ska smekas medhårs ena dagen och köras över nästa.

Det var vad Magdalena Andersson gjorde mot Amineh Kakabaveh när hon gjorde de eftergifter – vilka de nu var – som islamistprinsen Erdogan krävde för att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Men tro inte att jag har något medlidande med Kakabaveh för den sakens skull.

Amineh Kakabaveh är en känslostyrd aktivist vars lojalitet ligger hos kurderna och inte hos svenskarna. Hon borde ha lämnat sin riksdagsplats så snart hon lämnat sitt parti. Om hon verkligen trodde att hennes röst skulle betyda något för statsminister Andersson, annat än för stunden, får hon skylla sig själv.

Jag vet, det låter föraktfullt. Det är det också. Som jag tidigare skrivit här på Det Goda Samhället så hyser jag nämligen ett bottenlöst förakt för våra politiker, och kanske särskilt för socialdemokraterna. Om man, som jag, vuxit upp i en arbetarfamilj i en industristad och kommit den självrättfärdiga och maktfullkomliga socialdemokratin inpå livet via vänner och släktingar på diverse positioner inom arbetarrörelsen, så finns till sist inte många andra alternativ.

I hela mitt liv har jag hört makthavarnas mediekanaler pumpa ut budskapet att den som hyser förakt för politiker är okunnig och korkad och saknar förståelse för den komplexa värld som denna högt uppsatta elit ska bringa ordning och reda i. Den som föraktar dessa påstått ansvarsfulla, kompetenta och allvetande människor förstår helt enkelt inte sakernas tillstånd.

Det är naturligtvis inte sant. Det här är en myt som makten till varje pris vill hålla vid liv, för att medborgarna ska vara tysta och fogliga och streta på i grottekvarnen. Och det är inget konstigt med det. Makthavarna har ju allt att tjäna på att politikerföraktet blir ett stigma så att så få som möjligt öppet vågar medge att de tillhör den politikerföraktande skaran.

Men att hysa förakt för politikeradeln är helt naturligt. Ingen skulle komma på tanken att respektera en bilmekaniker som slarvar med reparationerna, eller högakta en grönsakshandlare som säljer halvmögliga tomater, så varför är det så självklart att man ska respektera politiker som inte gör sitt jobb?

Socialdemokraterna har inte skött sitt uppdrag på många år och konsekvenserna har blivit förödande. Öppna gränser, ökande kriminalitet, religiösa parallellsamhällen är bara några. Om man ska vara helt ärlig är den förda politiken ett symtom på politikernas förakt för medborgarna.

Frågan är dessutom om de var så mycket bättre förr. Det är klart att många aktivister i arbetarrörelsens barndom hade ett socialt patos och verkligen ville förbättra arbetarnas ofta erbarmligt usla livsvillkor, men makthungern smög sig in i den socialdemokratiska ideologin i ett mycket tidigt skede. De viftade gärna med svenska flaggor men det var det nya Sverige som hyllades, det som till varje pris skulle omdanas och omstöpas till en socialdemokratisk drömvärld.

Mer än något annat var folkhemsbygget ett socialt experiment, där de arbetarvänliga reformerna infördes främst för att socialdemokraterna insett att morötter är bättre än piskor för att göra människor lojala och tacksamma. För varje reform, hur välbehövlig den än var, skar den självbelåtna och föraktfulla socialdemokratiska eliten också bort en bit av folksjälen. Till sist hamnade vi där vi är idag, med en till stora delar historielös befolkning som inte känner sitt eget kulturarv – och med politiker som hävdar att något sådant inte existerar.

Så hade det inte behövt bli. Om socialdemokraterna verkligen hade haft landets och medborgarnas bästa för ögonen hade de istället värnat kulturarvet och låtit det leva vidare i folkhemsbygget.

Foto: Folkhemsbyggaren Per-Albin Hansson leder 1 maj-demonstration 1941 (wikimedia commons)