På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)

Det svenska biståndet var större än något annat givarlands, större till och med än landets statsbudget. Därför var det inte så underligt att landets president Luís Cabral (bilden) hade vänligheten att då och då be mig besöka honom i hans tjänstepalats för att tala om betydelsefulla saker. (Nej, han bad aldrig om att få pengar insatta på konto i Zürich, men han bad om ett antal tjänstebilar av märket Volvo till sig själv och sina ministrar.) Vi pratade också om ditten och datten. Han sa att skillnaden mellan i-länder och u-länder var att i-länderna socialt och ekonomiskt var homogena. Medborgarna existerade på ungefär samma kulturella nivå. U-länderna däremot, sa han, var dualekonomier där folk i en av delarna levde ungefär som om de levat i Södertälje. De hade stenhus, körde bil och drack Coca-Cola. Men de andra u-landsborna, suckade presidenten, levde i en annan värld, ibland på sophögar. Mitt jobb, sa han segervisst, är att lyfta alla de eftersatta till de privilegierades högre nivå. Och det ska jag lyckas med på ungefär tjugofem år, bland annat med hjälp av det svenska biståndet, tillade han artigt. (Han blev avsatt i en statskupp tre år senare, fick sex månaders fängelse och blev därefter landsförvisad.)

Jag svarade att jag trodde det var mer sannolikt att det skulle gå tvärtom, alltså att ett i-land som Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi med stora ekonomiska, sociala och kulturella klyftor mellan två olika befolkningsgrupper. Denna föreställning grundade jag på observationen att Sverige redan då med lite fantasi kunde betraktas som en dualekonomi i vardande eftersom den svenska välfärdsstaten hade ett stort antal klienter som skulle förvandlas till fattiga och utslagna grupper om det inte hade varit för välfärden. Särskilt illa skulle det nog gå för den växande gruppen frånskilda kvinnor med barn som brukar dominera hushållen i u-ländernas utanförskapsområden. Familjesammanhållningen är svag och består mest i tillfälliga förhållanden där mannen inte sällan efterlämnar ett barn när han drar vidare i livet. Men min tanke att ett framstående i-land som Sverige skulle kunna utvecklas till en dualekonomi och alltmer börja fungera som ett u-land trodde inte presidenten, och ingen annan heller, på. Sverige var för robust för att något sådant skulle kunna inträffa.

Nu har det gått femtio år sedan Luís Cabral och jag utbytte tankar i ärendet. Han fick fel. Om något har Guinea-Bissau drag av dualekonomi fördjupats. Landets enda stora industriella industri ägnar sig åt ompackning av colombianskt knark för den europeiska marknaden. Enligt ett korruptionsindex från Transparency International ligger landet på plats 172 av 180 undersökta länder. UNDP:s Human Development Index placerar landet på plats 178 av 189. Det är som om Shottaz och Dödspatrullen hade tagit makten i Stockholms kommun.

Låg inte den utvecklingen i korten redan 1976 och borde jag inte ha slagit larm? Jo, man anade redan då hur det skulle gå med det stackars landet och det sorgliga var att det svenska biståndet bidrog till sönderfallet på det sättet att det var så stort att landets ledning inte behövde besvära sig med att mobilisera folket för riktig utveckling: bygga infrastruktur, skapa ett fungerande rättsväsende, inrätta ett skolsystem och så vidare. Med så mycket biståndspengar behövde ledningen inte folket. De skatter folket skulle kunna betala bleknade i jämförelse med alla biståndspengarna.

Jo, jag slog larm och skrev varningspromemorior och till och med en varningsroman. Trots det tog det tjugofem år innan det svenska biståndet drogs in.

Men hur var det med min tes om att Sverige skulle utveckla en dualekonomi och därmed bli mer u-landslikt? Nog tycker jag att det finns tydliga tecken, inte minst den politiska ledningens brist på handlingskraft. Att det tog ett kvarts sekel att stoppa det skadliga svenska biståndet till Guinea-Bissau är bara ett exempel. Hur lång tid ska det ta att få stopp på den okontrollerade och skadliga invandringen till Sverige? Går inte utvecklingen i de svenska utanförskapsområdena åt fel håll? Kan några tecken på sunt förnuft iakttas hos dem som leder det svenska skolväsendet?