Gästskribent TOMAS STACEWICZ: Prometheus

”Prometheus” är namnet på det skepp som transporterar en besättning på 11 individer, till övervägande del vetenskapsmän och nästan alla mänskliga, till en plats som de har en förhoppning om skall svara frågan om mänsklighetens uppkomst, en planetoid som har fått beteckningen LV 223. Filmen från 2012, vars titel bär samma namn som sagda skepp, utspelar sig i samma universum som filmen Alien från 1979, vilket berättar historien om skeppet Nostromos besättning som flera decennier senare möter ett fruktansvärt öde när den stöter på en främmande organism på planetoiden LV 426.

Händelserna i båda filmerna är indirekt relaterade till varandra och därför måste man av nödvändighet anse Prometheus utgöra en integrerad del av den s.k. ”Alien-franchisen”. Eller måste man verkligen det? Låt oss utforska denna fråga närmare, eftersom filmen Prometheus alltid kommer att jämföras med de andra fyra filmerna från franchisen, på gott och på ont.

Alien-sagan är en klar favorit bland alla de olika filmserierna inom Science Fiction- eller Skräckgenrerna. Båda dessa genrer tillhör mina favoriter och lyckas man med konstrycket att förena dem två, desto mera glädje över för mig (dubbel glädje, så att säga). I Alien-quadrilogin har man lyckats med detta konstgrepp att förena genrerna, i synnerhet med de första tre titlarna – Alien (1979) av Ridley Scott, Aliens (1986) av James Cameron och Alien 3 (1992) av David Fincher. Den fjärde filmen i serien, Alien Ressurection (1997) av Jean-Pierre Jeunet, är den sämre i serien, även om den fortfarande håller en högre klass jämfört med det mesta i dessa respektive genrer.

I jämförelse med Alien (en jämförelse som man måste göra) känns inte Prometheus alls lika radikal och nyskapande. Bättre hade varit, anser jag (och tydligen verkar Scott inledningsvis varit inne på samma linje), att anlita Scott som kreativ producent och att hyra in en hungrig och ung förmåga i början på karriären att sätta sig i registolen; detta har varit Alien-franchisens stora styrka, och tyvärr måste jag säga att avsaknaden av detta är Prometheus största svaghet. I jämförelse med Cameron, Fincher, Jeunet och framför allt han själv som ung och kreativ, förefaller Scott här vara tämligen trött, slö och ofokuserad även om slutresultatet stundtals är ganska djärvt, mestadels tack vare Lindelofs manus. Det känns som Scott faller tillbaka på sin långa erfarenhet och stundals gör sitt jobb på ren rutin eller t.o.m. slentrian. Detta är en slutsats som jag tog retrospektivt, två veckor efter att ha sett filmen på bio för första gången, och haft en tid för eftertanke; även om flera omtittningar på DVD och Blu-ray har mildrat detta första intryck något är det ändå en bestående känsla. Detta är en film som kräver sin eftertanke, lite grann på samma sätt som jag inte kunde skapa mig en klar uppfattning om Stanley Kubricks Eyes Wide Shut strax efter biobesöket, och nu senast med Lars von Triers Melancholia; vissa filmer måste få lägga sitt frö i ens själ och tillåtas få gro innan man kan förstå och framför allt utveckla en åsikt om.

Prometheus är faktiskt mera ryslig än James Camerons Aliens, även om den inte kommer i närheten av Alien i detta avseende. Även om filmen lyckas att bygga upp en gradvis otäck psykologisk stämning av obehag så kommer den inte hela vägen fram såsom rysare, i form av klaustrofobisk skräck och känsla av att vara övergiven – ensam i rymden och utelämnad med denna terror. Jag vet inte om felet går att finna i utförandet eller om problemet ligger på manusnivå, eller om det är en kombination av både ock. I Prometheus har Ridley Scott istället tagit till äckeleffekter och ”anatomisk explicitet” (i brist på annan term) för att kompensera för bristen på ryslig stämning. Publiken sparas inte på scener som man vill värja sig från, på grund av explicit grafisk framställning. Även om Scotts Alien är mest berömd för sin ”chestburster”-scen så utgör inte äckeleffekter en central metod för att skrämma i denna film. Uppenbarligen ligger detta redan på manusnivå, i båda filmerna. Och här måste man komma ihåg att Damon Lindelof inte spelar i samma division som den legendariske Dan O’Bannon, vilket skrev Alien vid 20-års ålder tillsammans med Ronald Shusett.

Sammanfattningsvis är det värt att nämna att det hade gått ganska så mycket tid efter premiären innan jag såg Prometheus på bio, ganska exakt två månader senare. Under denna tid hade jag redan hört ganska så mycket om filmen och mina initialt högt skruvade förväntningar hade hunnit dämpa sig något. För mig är det så klart en av de största filmhändelserna; större än några Star Wars-prequels eller filmatiseringen av Sagan om Ringen. (Jag brukade vid tillfället inte gå på bio ofta då jag hade små barn att ta hand om; det behövde vara titlar utöver det vanliga.) Så jag har ändå haft en förhoppning om att få ta del av en filmhändelse utöver det vanliga. Har dessa förhoppningar blivit infriade? Ja, delvis i alla fall. Filmen är klart sevärd och i mina ögon ”tillräckligt bra”, även om den har mycket över att önska. Men tyvärr är Prometheus också en film som lätt hamnar i skuggan på sina föregångare även om den samtidigt engagerar mig som åskådare.

Tomas Stacewicz är filmkritiker på Cinecracy