PATRIK ENGELLAU: Hur mycket jobbar läkare?

För åtta år sedan publicerade jag en bok som hette Min oro. Ett av kapitlen var en samproduktion med medicinprofessorn Nina Rehnqvist. Under rubriken De tappade sugarnas sjukvård skrev Nina så här:

Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de idag möts och i plånboken. Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning.

Vi kan inte bara skriva så där, sa jag, vi måste ha något slags belägg. Vänta lite, sa Nina och plockade fram en tjock katalog med sjukvårdsstatistik från OECD. Se här, sa hon när hon letat lite i katalogen. Här är statistik över antalet patienter per år som en läkare träffar i vart och ett av de 39 OECD-länderna. År 2011 låg Korea i topp med ungefär 6 500 patientbesök per läkare och Sverige i botten med under tusen besök.

Nu har det gått åtta år och jag kontrollerar utvecklingen sedan vår bok trycktes. Allt finns i den här statistikserien för olika år. (Om du hittar ett oviktigt fel som faktiskt finns där så gör mig tjänsten att strunta i det.)

För de svenska sjukvårdsmyndigheterna måste den statistik Nina plockade fram vara pinsam. Det kan förstås finnas mer eller mindre acceptabla förklaringar, till exempel att de svenska läkarna tillbringade så mycket mer tid med patienterna och att svenskarna därför skulle vara i motsvarande mån mer nöjda med vad de får för skatterna. Men undersökningarna tyder inte på det. Sverige ligger i botten även när det gäller vad patienterna tycker om konsultationens längd, om huruvida läkaren lämnat bra förklaringar om delaktighet i beslut och om möjligheter att fråga om viktiga saker.

Jag hade väntat mig att regionlandstingen under de gångna åren, sedan de blivit medvetna om förhållandena, skulle ha gjort något för att få mer fart på sina läkare. Det första året vi hittade var 2011. Nu har jag kompletterat med 2013 och 2015. Korea låg under hela perioden i topp och Sverige nästan lika envetet i botten. Så här blev det. Siffrorna anger totalt antal patientbesök hos en genomsnittlig läkare per år:

KoreaSverige
20116 500750
20136 732724
20157140692
20196 989750

År 2019 lyckades ett land tränga sig in under Sverige. Det var Grekland som noterade 519 besök och därmed petade undan Sverige från jumboplatsen just det året.

Det finns två vanliga förklaringar till att svenska läkare presterar så dåligt. Den ena, som ofta kommer från läkarna själva, är att de är så överhöljda av byråkrati och administrativt krångel att de inte får tid att träffa fler patienter. Nina skriver:

Det är en grannlaga uppgift att fastställa huruvida dokumentationskraven verkligen kan förklara svenska läkares låga produktivitet. Jag är inte helt säker. Visst hämmar krånglet läkarnas arbetsförmåga, men liksom när det gäller lärarna handlar det också just om tappade sugar, om en framväxande kultur av bristande engagemang, en kultur som bland annat leder till att folk sitter i vad som för mig förefaller vara alltför många och onödiga möten.

Den andra vanliga förklaringen är att det har med pengar att göra. Läkarna får lika mycket betalt vare sig de träffar två patienter eller tjugo patienter om dagen. Läkare gillar säkert sitt jobb och samvaron med patienter men det kanske räcker med lite färre när det inte särskilt lönar sig med så många fler? I många sjukvårdssystem, även tidigare i Sverige, har sjukhusanställda läkare rätt att bedriva privatklinik där de kunde ta betalt för behandling av privata patienter.

Kanske är det rent allmänt så att folk drar sig för att anstränga sig utan rimlig betalning. Arbete är kanske inte alls en så attraktiv syssla som vi gillar att föreställa oss när vi exempelvis talar om arbetslösa som ”klättrar på väggarna” för att de för tillfället saknar lönearbete. Att inte ens moderskapet kan tävla med lönen visar sig i att antalet barn per kvinna kraftigt sjunker i alla länder där kvinnor får gå på universitet och kan skaffa sig hyggligt betalda jobb.

Den enda metod samhällena har utvecklat för att säkerställa att det fanns läkare och lärare förr i tiden när normala människor inte hade råd att betala för läkare och lärare var att dess yrken utgjorde ”kall” vilket betydde att kallets medlemmar åtnjöt allmän aktning och respekt snarare än hög lön för sina samhällsnyttiga insatser. Ära och anseende är också ett slags valuta vid sidan av sedlar och mynt varmed medborgare kan visa sin erkänsla.

Men numera tillmäts läkare och lärare ingen särskild pondus och prestige. Därför vill de ha mer betalt. Annars flyr många gärna in i administrationen, som kravlöst tar emot hur mycket onödigt engagemang som helst, så att de i varje fall slipper fler krävande elever och patienter än vad de för tillfället känner sig orka med.

Patrik Engellau