ANDERS LEION: Och sedan då?

Politiken i Europa har förändrats. De gamla partierna som själva, var och en för sig, eller i koalition med något annat parti kunde bilda stabila regeringar har försvunnit, eller så försvagats att de inte längre kan vara bas för stabila regimer.

Det skedde först i Italien. De partier som etablerade sig efter andra världskriget har alla mer eller mindre försvunnit. ”Det kommunistiska systemets sammanbrott på det internationella planet och dramatiska korruptionsrättegångar på hemmaplan ledde till en politisk jordbävning: efterkrigstidens tre stora partier (kristdemokrater, kommunister, socialister) försvann från scenen.” Det utrymme som då uppstod har gett möjlighet för Berlusconis parti och för Lega (Nord) att växa – och gjort politiken kortsiktig och förvirrad. Nu sker det i Frankrike. Macron slog redan vid förra valet sönder större delarna av det gamla valsystemet när han etablerade ett eget parti – La republique en marche – som försvagade de gamla partierna genom att locka till sig stora delar av deras väljare. När detta upprepades vid årets val utplånades socialistpartiet, dess kandidat fick bara halvannan procents röster, och den traditionella högern, liberalerna, gick också mycket försvagade ur valet. Partiets kandidat fick mindre än fem procent i första omgången. Den ende som klarade sig någorlunda bra bredvid Macron och Le Pen var Mélanchon och hans Det okuvade Frankrike, som fick nära 22 procent av avgivna röster. Han håller nu på att sopa ihop resterna av socialisterna och kommunisterna under sin fana.

Runt om i Europa är också det tidigare länge ledande partiet – socialdemokraterna – i kris.

Den tidigare någorlunda stabila maktfördelningen har slagits sönder. Vad händer nu? Det beror hur den politiska infrastrukturen ser ut. I Italien har den inte varit så motståndskraftig. Landet har länge haft stora ekonomiska svårigheter, som en följd också av den politiska instabiliteten.

I Frankrike har det hittills gått bättre – och kommer antagligen också att fortsatt gå bättre.

Vem är Macron? Är han en – måhända blivande – självhärskare? Han behärskar ju sin rörelse, sitt parti fullständigt. Han är väl som en maktfullkomlig VD i ett storföretag där han själv sitter på aktiemajoriteten?

Nej, det är han inte. Istället är han GD – generaldirektör – för den väldiga offentliga apparaten, den franska staten. Denna centraliserade, hårt reglerade apparat är både landets styrka – inte ens Macron kan rubba den, antagligen vill han det inte heller – och dess svaghet.

Oavsett valresultat lever denna hårt centraliserade stat vidare. Detta vet väljarna. När de är missnöjda med valresultatet – och många är mycket missnöjda nu – tar de till gatan och hotar hela den centraliserade makten. Utrymmet för förhandlingar som kan avvärja (vålds)yttringar från gatans parlament är mycket litet, just därför att makten är så centraliserad. De gula västarna ha redan tvingat Macron till reträtt.

Nu återstår valet – i två omgångar – till nationalförsamlingen. Utgången kan bli sådan att det bildas en majoritet emot Macron, som då blir tvungen att välja en premiärminister ur ett motståndarparti.

Om det bildas en majoritet mot Macron kommer den att med all sannolikhet att ledas av Mélanchon, som försöker bilda en koalition av vänsterrörelserna.

Macron har flera projekt som han endast delvis kunnat genomföra under förra mandatperioden., t.ex. att ersätta ett fyrtiotal pensionssystem med ett enda, utformat efter svensk modell, och fortsatt reformering av en arbetsmarknadslagstiftning så omfattande att den har fyllt en bibeltjock bok. Macron har mött mycket ovilja och rent hat. Det är lätt att förstå. Han, elev från elitskolor, med extremt framgångsrikt yrkesliv, har ofta svårt att dölja sitt förakt för vanligt folk. Hans reformförslag är däremot måttliga och kloka, även om de mer gynnat de bättre bemedlade än vanligt folk. Men har ”vanligt” folk pension, exempelvis, som ger dem rätt att sluta jobba före sextioårsåldern, blir de missgynnade när pensionssystemet skall göras om och bli möjligt att långsiktigt underhålla.

Frankrikes framtid, trots dess stabila stat, kan bli mycket osäker. Macron kan komma att mötas inte bara av ett parlament och en regering ledda av Mélanchon, utan också av gatans lättmobiliserade motståndstrupper.

Mot denna europeiska bakgrund ter sig den politiska situationen i Sverige som mycket stabil. Detta är bara ett sken.

I motsats till Frankrike finns det ingen stark, obunden stat. Det socialdemokratiska partiets långa maktinnehav har anpassat staten efter partiets behov, främst genom ständiga utnämningar av tidigare partikoryféer till ledande poster i staten. När det socialdemokratiska partiet i Sverige kollapsar, liksom tidigare många av deras europeiska systerpartier, kan det därför komma att ha svåra återverkningar.

Kommer socialdemokratin i Sverige att skrumpna ihop? Ännu har partiet, jämfört med de flesta andra systerpartier, mycket goda opinionssiffror. Men hur rättvisande är de? Fortfarande blåses de upp av chockerna från pandemin och ryssarnas överfall på Ukraina. Men deltagarantalet vid 1: a maj i Göteborg var det lägsta sedan hundra år…

Anders Leion