I det franska valets första omgång fick Emmanuel Macron 27,84, Marine Le Pen 23,15 och Jean-Luc Mélenchon 21,9 procent av de avgivna rösterna. De två första går till andra omgången. 

Huvudmotståndarna inför den andra, avgörande omgången har samma namn som förra gången – men de är inte de samma. Förra gången var Macron en kandidat utan historia och utan belastning. Det är han inte längre. Hans historia har gett honom tillnamnet De rikas president. 

Förra gången sågs Marine Le Pen som en extremist, som sin fars, partiets grundare, trogna efterföljare. Så ses hon inte längre. Hon har blivit omtyckt i breda kretsar och fått tillnamnet Tata – barnspråk för tant.  

Också partisystemet är förändrat. De gamla partierna, socialisterna och liberalerna – högern – är krossade. Deras företrädare ligger under fem procent och partierna hotas nu också av ekonomisk bankrutt.  

Macron, Le Pen och Mélanchon har delat upp Frankrike mellan sig. 

Det finns ett Frankrike för dem som har det bra, som tycker att allt går bra, som röstat för Macron – och ett Frankrike för arbetare och lägre tjänstemän som röstat massivt för Le Pen. Uppdelningen syns klart också på kartan, även om Mélanchon, som har en stor andel ungdomsröster, inte är så geografiskt tydligt avskiljbar. 

2017 röstade 52 procent av Melanchons väljare från första omgången på Macron i andra omgången och bara 7 procent på Le Pen. I år säger sig 34 procent vilja rösta på Macron och 30 procent på Le Pen. (Uppgifter från Brice Teinturier, chefen för Ipso, ett undersökningsföretag). Det kommer att bli en jämn andra omgång. 

Vad angår detta Sveriges väljare och partier? 

Le Pen har inte ändrat sin politik, men lyckats förändra allmänhetens bild av sig. Klassröstandet är tydligt. Det är människorna som farit illa i den ekonomiska utvecklingen som röstar på henne. 

Lika tydlig är bilden av Macron. De gula västarna har inte ändrat sin uppfattning. För dem är han fortfarande någon som vill djävlas med dem som inte ställer upp på hans projekt – en förnyelse och modernisering av Frankrike. 

Vi har samma bild i Sverige. Det är inte rasister som röstar på Sverigedemokrater. Det är besvikna svenskar, ofta just arbetare som tidigare röstat på S. 

Vi har ingen partiledare av Macrons snitt. Det skulle i så fall snarast vara Annie Löf, men hon är obetydlig och ointressant. Magdalena Andersson ligger också nära till. Hon har den kapacitet i olika avseende som ger henne möjlighet att efterlikna Makron – men hon aktar sig nog. 

Det är också tydligt – och sorgligt – vilken stor roll den personliga framtoningen har. Le Pen har bemödat sig om att vara mjuk och trevlig, en snäll tant. Det har lönat sig. Hon har inte behövt byta politik. 

Jimmie Åkessons sätt att vara förklaras nog av att han insett detta förhållande. De svenska problemen får många att skrika och fäkta med armarna. Det gör inte Åkesson, klokt nog.