Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Förståelse, i varje fall hos mig, börjar i magen. Det tar lång tid för de oartikulerade upplevelserna att ta sig hela vägen upp till hjärnan och ännu längre tid att låta sig formuleras i ord, framför allt om hjärnan inte är förberedd med redan etablerade begrepp som inplanterats genom uppfostran eller utbildning eller någon annan sorts yttre påverkan.

Ett av mina många obehagliga karaktärsdrag är att jag inte tror på saker som folk säger. Öppet eller i skymundan ifrågasätter jag. I skolans läroplaner och i andra pedagogiska styrdokument hävdas det att skolelever ska ifrågasätta saker men sådana uppmaningar är inte på allvar. I vårt land, och kanske även i andra länder, ogillas kritisk klentrogenhet. När Skolverket anbefaller en ifrågasättande attityd från elevernas sida så menar myndigheten bara att uppfattningar som inte överensstämmer med dess egen politiskt korrekta värdegrund – allas lika värde och motsvarande – ska förnekas och förkastas.

Så var det även på sjuttiotalet och även på en eftertraktad arbetsplats som Sida. Myndighetens självförståelse och den allmänna meningen i landet var att Sida liksom alla de andra välfärdsapparaterna i riket arbetade för att lösa samhälleliga problem såväl nationellt som internationellt. Det fanns många problem redan då, till exempel hög barnadödlighet utomlands och trångboddhet i Sverige. Den allmänna meningen var att de offentliga välfärdsorganisationerna hade uppgiften, avsikten och förmågan att avhjälpa sådana problem.

Mitt kinkiga jag kände med tiden att det var något som skavde. Jodå, jag skrev många promemorior om nya insatser för att sprida preventivmedel i Etiopien och annat av social betydelse men egentligen var meningen med det hela att organisationen skulle växa.

Detta kan tolkas på två sätt. Det ena sättet bygger på konstaterandet att världens problem redan då var oändliga och att den i sammanhanget ynkliga budget som stod till Sidas förfogande var mikroskopisk i relation till världens behov och därför definitionsmässigt var för liten. Just detta är för övrigt alla välfärdsmyndigheters ständigt återkommande världsbild. Problemen är oändliga och skulle de ta slut så får man hitta på nya.

Den andra tolkningen, som jag till slut fastnade för, är att anslagsfinansierade organisationer gillar att få större anslag. Mer pengar betyder mer svängrum, fler anställda, mer tid till trevliga sammanträden och resor, snyggare kontor, snabbare karriärvägar och gradvis högre löner. Tänk dig att du är en mikrob i ett provrör med näringslösning. Det är en himla skillnad på att komma dit från början och att leva där när du och din avkomma har ätit upp nästan allt.

Jag insåg att anslagsfinansierade organisationer är omsättningsmaximerande ungefär som att privata företag är vinstmaximerande fast det tog mig lång tid att formulera insikten så fint. Men när jag äntligen kommit så långt drabbades jag av förskräckelse. Sida var ju inte ensamt utan bara en i raden av självsäkra och förhoppningsfulla offentliga välfärdsmyndigheter som skulle göra världen bättre såväl nationellt som internationellt. Det var redan då en bärande politisk dogm att detta projekt var Sveriges skickelse och uppgift.

Det som med förfäran gick upp för mig var att ett samhälle som med stolthet bygger upp ett system av skattefinansierade omsättningsmaximerande organisationer med obönhörlig logik måste gräva sin egen grav. När man dessutom betänker att sådana organisationer för liv och kniv inte vill lösa några problem eftersom de då skulle förlora sitt existensberättigande tappar man allt hopp. Jag insåg att det politikervälde som var projektets arkitekt och huvudsaklig förmånstagare var dömt till undergång. År 1986 skrev jag en historiebok – På spaning efter Moder Sveas själ – där jag konstfärdigt räknade ut att politikerväldet skulle ta slut år 1992. Sedermera har jag skrattat lite åt mig själv eftersom projektet lufsat på i flera decennier bortom sitt bäst före-datum men nu, när jag betraktar den svenska politikens hjälplöshet, undrar jag om alltihop inte bara går på lagrad energi som snart kommer att ta slut som ett utbränt stearinljus.