På söndag är det presidentval i Frankrike. Gapet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen har stadigt minskat, samtidigt som stödet för de främsta kandidaterna på högerkanten – Eric Zemmour och Valérie Pécresse – har minskat. (Inalles ställer 12 kandidater upp). 

Enligt Ipsos (Institut d’études opinion et marketing en France et à l’international) hade Macron 27 procents stöd mot Le Pens 23,5 i onsdags, fyra dagar före valet. 

Den stadiga tillväxten för Le Pen förvånar. För inte så länge krympte hennes stöd medan stödet för Zemmour stadigt växte. Nu ligger hans stöd på knappt hälften av hennes. 

Vad har hänt? Jag tror att Ipsos chef, Brice Teinturier har gett det bästa svaret. Enligt hans undersökningar anser en majoritet fransmän att deras och landets situation skulle förbättras mer om hon valdes, i stället för Macron. Hon har lyckats förändra väljarnas syn på henne: hon ses inte längre som en extremist.  Numera ses hon mer som en tant som pussar småbarn. Hon är ständigt leende. Hon talar om sitt liv, hon berättar om sin vardag och om sina svårigheter. Och hon ler ständigt. 

Hennes förmåga att leva upp till presidentskapets krav har i väljarnas ögon också förbättrats väsentligt. Väljarna anser att hon är den som har störst förmåga att få saker gjorda. De anser också att hon förstår fransmännen, bättre än Macron. Allt detta enligt Ipsos. Hon har en attityd och ett uppträdande som är det motsatta mot Zemmours. Han far fram med mycket väsen, medan hon har sänkt rösten och framstår som försonlig och sökande efter samförstånd. På förmiddagen blandar hon sig med och samtalar med människorna på de små städernas torg och på kvällen har hon ett möte i ortens, ofta lilla, möteslokal. Men det är alltid fullt.  Och hon blir alltid väl mottagen, både på torget, där hon kan stanna i timmar och på mötena. Hon skapar en intagande berättelse, som kan dyrka upp väljarnas skal, deras motstånd. Hon avviker alltså helt mot Zemmours aggressivitet men också mot Macrons högdragenhet, han som sa åt en arbetslös agronomutbildad att ”gå över gatan, där finns arbete” – i ett café. 

Ändå har hennes program inte förändrats. Hon har samma ”populistiska” åsikter om invandring och annat som tidigare, när hon mer sågs som en extrem företrädare för högeråsikter. 

Jag tror att Åkesson har gjort samma upptäckt som Marine Le Pen. Han, liksom hon, är trygg i förvissningen att de bättre har förstått sina medborgares svårigheter och behov än etablissemangets företrädare. 

De har förstått att svenskens och fransmannens motstånd mot invandringen inte främst är ett motstånd mot främmande människor. Det är ett motstånd mot den elit som anser sig bättre förstå medborgarnas behov än dessa själva. 

Den som är bunden vid sin hemort och sitt land ser med sorg, och ofta med upprördhet, hur detta förändras, förråas och på många sätt förstörs av människor med helt andra värderingar än de som tidigare rått och som de, svensken och fransmannen, vill behålla.   

Åkesson liksom Le Pen har förstått att detta stämningsläge bäst artikuleras av företrädare som samtalar med dem istället för att låta högtalarna dundra över torgen. 

De som är så förbittrade att de är ständigt utagerande, aggressiva på sociala medier och annorstädes hörs mest, skrämmer mest. De som i tysthet är ledsna och uppgivna över att inget tycks kunna stoppa förstörelsen av samhället är många fler. De skall tilltalas som Le Pen och Åkesson nu gör.