Hårt håller hon i papperet som hon läser från, men ändå stakar hon sig, ee-ehar sig fram. Rak och stel står hon vid det lilla talarbordet. 

Utan papper vacklar hon mellan orden. Hon tvingas jumpa mellan dem eftersom de så glest flyter fram. Blicken flackar. 

Jag har redan beskrivit blicken. 

Mänskan är Sveriges statsminister. Hon förstår inte politik. 

Trots att hon varit över till Finland och diskuterat Sveriges och Finlands säkerhetspolitik och de frågor som väckts efter Rysslands angrepp på Ukraina är hon så politiskt lomhörd att han utan eftertanke upprepar den gamla formeln: ”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget så skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, öka spänningarna i Europa. Och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare”. 

Hon låter alltså Putin bestämma – han som skapat ”det här läget” – vad Sverige bör göra. Nu när han har det så besvärligt skall vi inte störa. 

Hon försvårar också den diskussion som förs mellan finska partier om ett eventuellt Nato-inträde – och detta efter att ha samrått med Finlands statsminister.    

Mänskan har extremt höga förtroendesiffror. 

Inför vissa gåtor måste man inse att man endast är en obetydlig mänska. Allt går inte att förstå.