I torsdags morse var det dags igen. Statsminister Andersson, med bihang herrar Hultqvist och Damberg, höll pressträff och det var ord och inga visor. Sverige ska stärka sitt försvar – uttalat med så ödesmättat allvar att statsministern knep ihop munnen mer än vanligt – och alla måste ta ansvar. Och om du trodde att försvaret var något som ingick i de samhällsfunktioner som du redan nu betalar skatt för, så kan du glömma det. Efter decenniers utarmning av försvarsmakten kostar det nu så mycket att återskapa ett försvar värt namnet att det måste till extra skatt på skatten. Eller, som finansminister Mikael Damberg myndigt uttrycker det:

”Man kan se det som en beredskapsskatt.”

Beredskapsskatt, jo jag tackar jag. Det är inte klokt hur finurligt våra herrar och damer i det forna arbetarpartiet kan få till det när de blir lystna efter att lägga beslag på ytterligare lite av våra intjänade pengar.

Pressträffen kommer förstås som ett svar på kriget i Ukraina. Här ser regeringen ett lysande tillfälle att försöka stärka sitt förtroendekapital och locka ytterligare några väljare, bland dem som nu oroar sig över det militära läget. Det talas om ansvar, om trygghet och säkerhet och om vikten av ett robust försvar (robust är ett av de senaste modeorden bland våra folkvalda) – men ytterst lite (läs: inget) om alla decennier av lättjefull nedrustning. Aldrig tidigare har Mikael Dambergs panna legat i så djupa veck och sällan har han talat fullt lika högt och tydligt, för nu är det allvar. Nu är det viktigt att alla inser hur handlingskraftig och kompetent han är, det hörs på hans tonfall:

”Vi vill öka anslagen till motsvarande 2 procent av BNP. Det behöver gå så snabbt som det är praktiskt möjligt men det måste ske under ordnade, stabila former.”

Redan där känner jag hur morgonkaffet börja åka upp och ner i magen. Ordnade stabila former? Jo tjena. Det finns varken ordning eller stabilitet i den här regeringen, hur mycket de än anstränger sig för att se statsmannamässiga ut. Det går helt enkelt inte att ta folk som sysslar med knytblusaktivism på arbetstid och fjortisflamsar på Twitter på allvar, hur mycket man än försöker.

Tro mig, jag har försökt. Jag har försökt så att jag fått blixtrande huvudvärk och ont i hela kroppen. Jag vill nämligen kunna känna förtroende för våra politiker. Det är min rätt som röstberättigad medborgare att ha politiker som jag kan respektera. Men det går bara inte. Jag orkar knappt höra deras röster längre och när de dessutom försöker verka kompetenta och pekar med hela handen är det risk för kaskadkräkningar. De ljuger, svänger sig med floskler och är ohederliga inifrån och ut. Allt jag kan känna för dem är förakt. Och föraktet blir inte mindre när jag fortsätter lyssna på Damberg:

”Vårt ansvar är att bygga Sverige tryggt och säkert, själva och tillsammans med andra. Men det här får naturligtvis konsekvenser. Det kommer att leda till mer trygghet, mer säkerhet men det innebär också tydliga kostnader. Tillsammans har vi en skyldighet att vara ansvarsfulla med gemensamma resurser och säkerställa att vi finansierar det här på ett klokt sätt. Därför vill jag understryka att finansieringen av den utökade försvarsbudgeten kommer att beröra oss alla.”

Om man översätter detta till svenska betyder det att politikerna, både denna och tidigare regeringar, har gjort ett så uselt jobb med att hålla landets försvar intakt att du och jag nu måste betala för deras inkompetens. Sverige byggdes nämligen både starkt och tryggt en gång i tiden, långt innan Damberg var påtänkt – att det numera är både osäkert och otryggt är han själv en bidragande orsak till och sen hjälper det inte hur mycket han anstränger sig för att verka viktig.

Att det skulle ”beröra oss alla” är naturligtvis bara skitprat. Det låter solidariskt, vuxet och ansvarsfullt men är bara tomma ord. Själva påverkas de naturligtvis inte det minsta, adeln har alltid sitt på det torra. De kändisar och andra överprivilegierade som skatteplanerar påverkas inte heller. Inte ens de allt större grupper av människor som lever på bidrag kommer att påverkas nämnvärt för de betalar ju inte ens skatt. De enda som kommer att känna av den nya beredskapsskatten är den nettoskattebetalande medelklassen, politikerväldets egen kassako.

Hade de här arroganta floskelmaskinerna, och deras lika arroganta kollegor i tidigare regeringar oavsett politisk färg, varit ansvariga med våra skattepengar hade vi aldrig förlorat det starka försvar vi en gång hade. Då hade det istället ingått i det vi betalar skatt för och det hade inte behövts någon ”utökad försvarsbudget”.

Det är så här det blir när politikerna inte har respekt nog för medborgarna för att ta ansvar för landet och det är så här det kommer att fortsätta, så länge politikerväldet klarar att klamra sig fast vid makten. Återstår att vänta på nästa skatt på skatten. För den kommer, den också, lita på det.