PATRIK ENGELLAU: Demokratin  gör ofta fina människor ännu finare

I valet mellan demokrati och diktatur väljer jag nästan alltid demokrati. Jo, det kan finnas undantag, till exempel när general Pinochet i Chile tillfälligt tog över kommandot från den folkvalde socialisten Allende. Annars hade Chile nog varit ett Kuba eller ett Venezuela vid det här laget.

Sedan jag med detta förklarat min felfritt demokratiska läggning kan jag kanske få ta en del mindre felfria demokratiska meningsfränder i örat. Felet med många demokrater, framför allt om de är valda politiker eller åsiktsmånglare såsom ledarskribenter, är att de är uppblåst övertygade om att de har rätt och därför känner sig moraliskt överlägsna trots att de aldrig behöver ta något ansvar för sitt ofta lika dåliga som yvigt artikulerade omdöme.

Diktatorer som Caesar och Ceaucescu blir ofta mördade för sina misstag men kommer Maud Olofsson att ens få några dagars samhällstjänst för att hon genom Nuon-affären blåste svenska folket på 50 miljarder kronor? Kommer Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven att få ens några ynka dagsböter för de bördor de la på skattebetalarna genom sin huvudlösa migrationspolitik samtidigt som de fåfängt putsade sina glorior med skenheliga uttalanden om öppna hjärtan och ett Europa utan murar?

I stället för aldrig så milda straff för de förseelser mot sina folk som den sortens fina människor ofta gör i demokratins tjänst – till exempel att rycka undan grunden för hyggliga patrioter genom att påstå att allt fosterländskt är falskt – så får de belöningar, exempelvis sinekurer i internationella organisationer.

Det är just den pietetsfulla skenheligheten som brukar känneteckna särskilt demokratiskt lagda människor. På Dagens Nyheters redaktioner finns många journalister som vet bäst och nästan aldrig glömmer att tala om det, det ser man till exempel på huvudledaren dagen efter Putins attack på Ukraina (25 februari).

Jag håller med om att Putin-regimen består av korrupt folk som någon kunde ha försökt stoppa tidigare. Frågan är bara vem. DN anklagar Nato och USA som deklarerat att det inte var aktuellt att försvara Ukraina ”vilket var ett misstag”. Skulle Sverige ha gripit in i enlighet med sina demokratiska ambitioner? Kriga mot Ryssland?

Alla ledarredaktionens humanitära instinkter vaknar till liv. Ukraina ska nu ha ”allt tänkbart humanitärt stöd” plus vapen. Är det fortfarande Natos och USA:s ansvar eller stänker det några skyldigheter även på oss? Det är en bekväm position att hävda att världen har ett stort ansvar och sedan konstatera att det faller mest på andra (utom att vi ska ta emot ytterligare stora kontingenter flyktingar vilket ju blivit en svensk paradgren).

Det är bara maktlösa och inbilska människor och länder som kan kosta på sig att veta hur allt borde organiseras eftersom ingen ändå bryr sig om vad de säger. Sådana vars åsikter har någon betydelse får akta sig för att ta till moraliska brösttoner. Igår skrev jag om den svenska Solidaritetsdeklarationen från 2009 där riksdagen med ofattbar generositet ställer den svenska krigsmaktens och även andra resurser till förfogande för exempelvis Estland om landet skulle få bråk med Ryssland. Tjusigt kanske, men dumt. Det är sådant humanitära stormakter som vilseleds av sitt eget fromma pladder kan lura sig själva att göra. ”Mitt Europa bygger inga murar”, sa Stefan Löfven salvelsefullt med darr på underläppen.

Patrik Engellau