BIRGITTA SPARF: Och nu om något helt annat

Eller kanske inte.

Jag beundrar Marie Göranzon och alla andra eminenta skådespelare vi har i Sverige. Jag respekterar dem. Men varför måste de alltid vara så förbannat dramatiska?

De flesta av dem tycks lida av svårartad scenskräck, trots sitt yrkesval. En förlamande ångest är deras vardag. En ångest som de mirakulöst lyckas bemästra inför varje premiär, i sin kamp för den sanna konsten.

Varje gång de ska in på scen så tror de att deras sista stund är kommen. Ja, de önskar att de får dö. Hela deras yrkesliv verkar var ett enda långt utdraget lidande i väntan på döden, som den ende sanna befriaren. Oavsett hur upphöjda och hyllade de är.

Marie Göranzon i DN:

”Jag tror alltid att jag ska dö innan eller att hela föreställningen ska läggas ner. Och ibland önskar man ju att man skulle dö, att det skulle hända något med en själv så att man slapp kliva upp på den där scenen.”

Jag hör aldrig en polis, brandman eller militär säga:

– Det här yrket borde man bara välja om det är på liv och död.

Inte heller ordningsvakter, väktare, ambulanspersonal eller numera även lärare, socialsekreterare och politiker, med flera, uttrycker sig så dramatiskt om sitt yrkesval. Trots att de löper långt större risk att bli dödade eller skadade på sin post än den som gestaltar Fröken Julie på Dramatens stora scen.

Jag har alltid stört mig på detta. Men speciellt i dessa dagar blir jag oerhört trött på att läsa och höra om stjärnskådespelarnas eviga och svåra lidande. När unga soldater i Europa i detta nu samtidigt tvingas ut i ett verkligt, dödligt krig!

Birgitta Sparf