Kriget mellan Ryssland och Ukraina är rimligtvis inte bra för någon. De första dagarna trodde man – jag i alla fall – att det låg en möjlig uppsida för Putin i att snabbt få Ukraina att ge sig för att han skulle framstå som Moder Rysslands oövervinnerlige härskare. Sedan skulle han i lugn och ro, fast under västs protestvrål, kunna ge sig på övriga randstater såsom de baltiska för att tvinga bort utländska militärer. Det var nog det som var meningen från början, åtminstone att döma av hans ofta framförda geopolitiska uttalanden under de senaste decennierna.

Men nu verkar det alltså inte bli så. Det ukrainska folkets oväntade – i varje fall av mig – och heroiska väpnade motstånd verkar ha träffat Ryssland som en stjärnsmäll i solar plexus. Putin stod förvånat och vinglade några dagar och förlorade därmed i praktiken kriget. Även om han skickar fram fler kanoner och får ukrainarna på knä så har han väckt en hel världs avsky och kommer för evigt att framstå som en förlorare och skurk.

Det problem som nu diskuteras kring lunch-, middags- och sammanträdesbord är hur man ska få Putin att lägga av med kriget. Om han inte vill sluta så kan kriget fortsätta i evighet. Men varför skulle han vilja fortsätta striderna om han inte har något att vinna på det? frågar sig envar. Antagligen för att han är förbannad. När känslorna tar överhanden kan människor hitta på vad som helst. Därför måste någon stoppa honom.

De enda som, vad det verkar, gör något seriöst för att stoppa Putin är det ukrainska folket. Västs organisationer gör inte mycket mer än skickar bistånd till Ukraina för att ukrainarna ska orka strida ett tag till. Vilka annars skulle kunna sticka käppar i de ryska hjulen?

Många sätter sitt hopp till att några som får komma tillräckligt nära Putin tar chansen att mörda honom ungefär som i sammansvärjningen mot Ceasar eller Gustav III. Men världen vill helst inte sitta och vänta på att en modern Brutus eller Anckarström ska behaga bestämma sig och sedan genomföra sitt otäcka dåd.

I dagarna verkar ett nygammalt handlingsalternativ för västmakterna börja se lovande ut. Sanktionerna mot de ryska storföretagsledarna – oligarkerna – tycks kunna ge utdelning. USA och EU har lagt sanktioner på ett tjugotal individer vilket åtminstone inledningsvis gett fördelaktiga resultat. The Wall Street Journal rapporterar:

Under de senaste dagarna har en hel parad av ryska affärsmän putsat upp sin motvilja mot kriget i och med att olika västregeringar lägger en repögla runt företag och tillgångar som har relationer med Kreml. Oligarken Roman Abramovich [bilden], som inte fått sanktioner mot sig, säger att han hjälper Ukraina att fredsförhandla med Ryssland. Oleg Tinkov, miljardären som grundade Tinkoff Bank… understryker att hans stiftelse hjälper barn och vill inte ha krig. Han har inte sanktionerats. Oleg Depaska, en råvarumagnat som tidigare sanktionerades av USA skrev i söndags i sociala medier att freden ”är mycket viktig”.

Egentligen är det en märklig sorts krigföring att ta rika människors egendom som gisslan för att förmå dem att påverka sin hövding. Här är exempelvis USA gisslantagare, oligarkernas bankkonton är gisslan och syftet med operationerna är att oligarkerna ska lyckas övertyga Putin om att sluta kriga. Säkert är också Putins egna pengar placerade på någon oligarks bankkonto också tagna som gisslan.

Oligarkernas tillgångar omfattar rejäla summor och ändå inte så himmelsskriande som jag hade väntat. En ytlig googling visar att de ryska dollarmiljardärerna, lite mer än hundra personer, tillsammans äger omkring 675 miljarder dollar vilket motsvarar ungefär hälften av Rysslands bruttonationalprodukt. De hundra rikaste äger alltså lika mycket som halva BNP.

Är det mycket eller litet? Jag vet inte. Man kan jämföra med svenska förhållanden. Här äger de hundra rikaste personerna ungefär 130 miljarder dollar vilket motsvarar en fjärdedel av Sveriges BNP. Skulle svensk utrikespolitik kunna påverkas av att någon mäktig nation spärrade svenska miljardärers tillgångar och på så vis tog förmögenheterna som gisslan?

Det låter som ett upplägg av Ernst Stavro Blofeld i en James Bond-film men det är alltså högst respektabel utrikespolitik genomförd av de förnämsta kretsarna med de noblaste motiven.