Vi lever i symbolhandlingarnas tid. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har det märkts särskilt tydligt. Det finns ett slags ”darr på rösten” i varenda nyhetssändning och i vartenda uttalande och det finns ingen hejd på hur långt man kan gå i sin strävan efter att signalera solidaritet. Svenska kommuner hissar ukrainska flaggan och Stockholms lokaltrafik blir ukrainskt blågul och nyhetssajten Omni går ännu längre. De har nu tagit sig för att ändra stavningen av ukrainska ortsnamn.

Följande står att läsa under Omnis artiklar om konflikten i Ukraina:

”Fotnot: Omni har ändrat hur vi skriver namnet på Ukrainas huvudstad till Kyiv, i stället för Kiev. Detta eftersom Kyiv är en mer korrekt transkribering av det ukrainska uttalet av huvudstadens namn, medan Kiev utgår ifrån det ryska uttalet. Vi har samtidigt ändrat hur ett antal andra ukrainska namn skrivs, exempelvis Odesa, Dnipro, Tjornobyl och Krym.”

Hur fan tänkte de? Krim heter Krim och Kiev heter Kiev på svenska och det har det gjort så långt tillbaka någon kan minnas, oavsett de olika skeendena i regionen. Men nu ska man plötsligt börja stava efter uttal? Det är direkt löjeväckande.

Jag inser att ljushuvudet som kom på den här korkade idén tycker att det är ett innovativt och coolt sätt att visa solidaritet med Ukraina, och samtidigt ta starkt avstånd från Ryssland, men på vilket sätt skulle det gagna någon? Skulle det ukrainska folket känna sig lugnare och tryggare för att en svensk nyhetssajt har börjat stava deras ortsnamn så som de uttalar dem? Jo, tjena.

Man frågar sig också om det här är exklusivt för konflikten i Ukraina eller om det ska gälla även andra konflikter och krig i världen. I så fall kan det bli rätt svettigt för redaktörer och skribenter, för det pågår ju en hel del sådana runt om på klotet.

Det här är ingenting annat än en totalt meningslös manifestation som inte kostar ett enda dugg utan bara gör att man från Omni-redaktionens sida kan luta sig tillbaka, viss om att man signalerat den förväntade solidariteten. Men vad händer med nyhetsrapporteringen när den här typen av meningslöt känslosvall smyger sig in på redaktionerna?

Det som händer är att känslorna ersätter nyheterna. Vi ser inslag efter inslag där reportrar, med tårfyllda ögon och gråten i halsen, intervjuar mödrar med barn, som tvingats söka skydd i tunnelbanan. Och visst känner vi empati, för var och en som har familj förstår hur fruktansvärt det skulle kännas om vardagen slogs sönder av flygalarm och bombningar. Men efter det femtioelfte inslaget av samma sort blir man mest trött. Inte på det konfliktdrabbade folket eller dess öden, men på de reportrar som försöker överträffa varandra i att skapa drama. Dramat utspelar sig ju redan i ukrainarnas vardag, de blir inte hjälpta av att sensationslystna journalister gör realitysåpa av deras upplevelser.

Inte heller blir de hjälpa av Omnis barnsliga och övertydliga initiativ. Det är en batnslig symbolhandling som helt saknar substans, och som faktiskt sprider ett löjets skimmer över det som händer i Ukraina. Och det var väl inte det som var meningen?