Bulletin har begärts i konkurs, läste jag häromdagen. När detta publiceras kanske det har hänt något mer. Det har varit så många turer kring denna tidning att det är svårt att hänga med i svängarna. Efter att ha skummat sociala medier kan jag i alla fall konstatera att de ”fina” skribenterna fullkomligt dreglar av lysten skadeglädje. Och det är klart att det måste vara mumma för alla vänsterfjantar att en tidning som anses vara ”höger” nu kan vara ett minne blott.

Jag har alltför lite kunskap om Bulletin för att kunna analysera varför den blev ett fiasko istället för en succé. Det kan bero på en inkompetent ledning, på den massiva svartmålningen från dem som kallar sig ”anständiga” eller något helt annat. Men egentligen är det inte Bulletin som är det mest intressanta – utan det faktum att begreppet ”höger” har kapats av socialdemokrater och andra vänstersinnade och blivit ett skällsord.

När jag växte upp hade vi två politiska block i Sverige, ett vänsterblock och ett borgerligt block, ett högerblock. Det var lika naturligt och självklart att stå politiskt till höger som till vänster, både för politiker och ledarskribenter. Man hade olika åsikter, och gick hårt åt varandra i debatten, men det var inte så att varenda borgerlig politiker strävade efter att närma sig socialdemokraterna och bli mittenpartier.

Så är det dock idag. Den som står politiskt till höger är en paria som borde känna skuld och skam. Och jag förstår mycket väl varför Socialdemokraterna lagt både tid, kraft och pengar på att implementera begreppet ”höger” som likställt med nazism och andra otäckheter. Vad jag inte begriper är varför de traditionellt högersinnade partierna låtit det ske. Varför fogar de sig i denna förvrängda bild, varför står de inte för vilka de är och vad de tycker?

Ibland undrar jag om det beror på ett slags underdånig respekt för det socialdemokratiska partiet. Men även om de fortfarande är det största partiet så är det med betydligt mindre marginal än tidigare. En gång i tiden hade de nära 50 procent av väljarnas stöd – till och med drygt 50 under vissa perioder – idag blir de skrytsamma som storfiskare om de kommer upp i 30-31 procent. Ändå tillåter alltså de borgerliga partierna att detta krympande parti får företräde när det gäller att definiera vad högerpolitik är för något.

Annie Lööf är kanske det mest skrattretande exemplet på beröringsskräcken med h-ordet. Om man mäter hennes politiska ideologi med de klassiska mätverktygen som definierar höger och vänster står hon långt, långt till höger. Hon är fackföreningsfientlig som få, strävar efter att slå sönder arbetsrätten, och tycks längta ihjäl sig efter att släppa invandringen fri till men för välfärden. Ändå rapar hon en massa floskler om att hon står i ”den politiska mitten”, som om det vore något eftersträvansvärt. Det är en fullkomligt ryggradslös eftergift till ett parti som bara är marginellt större än det näst största partiet i riksdagen och ett totalt svek mot hennes egna väljare.

Lööf är inte ensam om att vara undfallande och ge Socialdemokraterna bestämmanderätt över vad ”höger” ska anses vara för något. Större delen av borgerligheten, från politiker till ledarskribenter, kryper ihop som ängsliga daggmaskar bara de hör h-ordet. Bara en sådan sak som att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gråter ut i ETC för att han får kritik från ”högern”, det vill säga borgerliga debattörer och politiker, för att han ”står upp för människovärdet” gör ju att man vill kasta upp.

Det är ett lismande spel för gallerierna, eftersom Wolodarski hellre vill ställa sig in hos den vänster som håller i taktpinnen än förbli lojal mot den borgerlighet som av tradition läser DN. Frågan är bara varför han, med Sveriges största borgerliga dagstidning i ryggen, är så livrädd för vänstern att han känner behov av att smutskasta sina borgerliga läsare i en publikation som ETC.

Kort sagt: Vad är det för fel på den traditionella borgerligheten, som inte vågar stå upp för sina egna åsikter? Hur länge ska fjantvänstern – som inte ens är vänster utan mest består av privilegierade borgarbrackor som lever gott på att pådyvla de socialistiska idéerna på vanligt folk – tillåtas definiera vad som är höger? Hur djupt ska borgerligheten behöva sjunka innan de kravlar sig upp ur fjäsksoffan och tar tillbaka rätten att själva definiera h-ordet och sin egen politik?