Uppdrag Granskning (UG) har tuffat till sig och på sistone sänt två program, som har tänjt på den yttersta gränsen för hur långt public service kan tänkas gå vad gäller att visa hur verkligheten ser ut bakom PK-fasaden. I det första programmet blottlade man okunnigheten i alla instanser vad gällde det uppmärksammade skadeståndet på 840 000 kronor till en notoriskt kriminell syrisk våldtäktsman, som med all säkerhet också hade fifflat med uppgifterna om sin ålder.  

Vad jag slogs av var att så gott som att alla myndighetspersoner som intervjuades var representanter för dessa som jag kallar för ”värdegrundskvinnor”, vilka dyker upp överallt. De hade inte heller bemödat sig med att kritiskt utreda fakta som kunde tala till den dömdes nackdel. De log nästan religiöst åt alla invändningar, alternativt vägrade de att svara på (den kvinnliga) reporterns skarpa följdfrågor. 

Just detta med följdfrågor är en akilleshäl för main stream media och särskilt public service. I slutet av 1980-talet var jag producent på Uppdrag Gransknings föregångare ”20:00”, som sedan kom att avlösas av ”Striptease”. Som gammal programmakare reagerade jag positivt när nu intervjuobjekten ställdes mot väggen utifrån ett icke politiskt korrekt scenario. 

Det efterföljande undersökande UG-programmet handlade om Tjärna Ängar utanför Borlänge, klassat som ”riskområde”, och med framförallt en stor somalisk befolkning. Här var det oklart om det bodde 3 500 eller upp mot 12 000 personer; det var i alla fall det spann som UG nämnde. Bidragsberoendet är skrämmande stort. Varför ska man arbeta i ett samhälle vars värderingar man inte delar? Varför ska man lära sig språket när man är garanterad samhällsförsörjning från vaggan till graven? Det konstaterades att människor får 5 000 SFI-timmar till nästan ingen nytta alls. 

När jag hör andra generationens somalier uttala sig i programmet blir jag snabbt modfälld vad gäller förhoppningar om integration. De ger från gatan ortens version av den politiska och mediala nomenklaturans liturgi om att utanförskap och diskriminering är orsaken till deras drogförsäljning och annan kriminalitet. Det egna ansvaret för sina handlingar finns inte på kartan. Och detta i ett samhälle som står för kostnaderna vad gäller mat, bostad och utbildning. 

85 somaliska familjer har fem barn eller fler, men lägenheterna i områdets hyreshus som ska genomgå en helrenovering till en kostnad av en miljard, är byggda efter svenska folkhemsmått, d.v.s. för två föräldrar och lika många barn. Eftersom lägenheterna anses för små för ”barnrikefamiljerna” får det socialdemokratiska kommunalrådet Jan Bohman (bilden) frågan var de ska komma att bo i framtiden? På det svarar han: ”Kanske ska de stora familjerna leta sig till en villa…” Därefter är det som en slags mental järnridå fallit ner i den annars så kavata UG-reporterns medvetande: följdfrågorna på detta utmanande påstående uteblir! 

Men det är ju här det verkliga samhällsreportaget skulle ta vid om UG hade modet att ta steget fullt ut! Utan rädsla för att hamna i något slags ”rasistiskt narrativ”. En naturlig påfråga skulle kunna vara: ”Och vem ska bekosta detta villaboende, är det tänkt?” Svaret blir givetvis det som Bohman levererade rent generellt om alla utgifter, nämligen att man har ett högt skatteunderlag i kommunen. Nästa följdfråga skulle då också kunna innehålla ett påstående. ”Så du tycker att det är rätt och riktigt att människor, både svenskar och skötsamma invandrare, varav de flesta aldrig skulle ha råd med ett sådant boende, ska bekosta villor för barnrika familjer som kommer hit och som aldrig har betalt en skattekrona?” 

Just där skulle i så fall ett helt nytt narrativ uppenbaras i svensk public service-teve. Det vore ytterst intressant att höra kommunalrådets svar. Skulle han beskylla reportern för rasism? Skulle han självrättfärdigt börja tala om vilken värdegrund som styr kommunen? Eller skulle han försöka sig på ett sakligt resonemang om vilka uppoffringar invånarna måste göra för sådana prioriteringar? Vad skulle han svara om han ställdes mot väggen med frågan: Vad tror du om möjligheterna att upprätthålla samhällskontraktet för strävsamma medborgare, som ser familjer som skaffar sig barn efter barn, inte lär sig språket och låter sig försörjas år ut och år in, få dessa privilegier? Är det den typen av solidariskt samhälle som socialdemokraterna eftersträvar? 

Det är ingen hemlighet att många invandrartäta områden som betraktas som ”utsatta”, ”utanförskaps-” eller i varierande grad ”riskområden”, är starka socialdemokratiska fästen. Det gäller också för Tjärna Ängar, där Jan Bohmans parti har tre gånger så många väljare som nästkommande parti, moderaterna. En lämplig slutfråga skulle kunna lyda: Är inte denna generösa bidragspolitik ett sätt att försäkra er om fortsatta röster från väljargrupper som vant sig vid att samhället försörjer dem? 

Men de frågorna tordes/ville/kunde UG inte ställa. Eller så kanske de inte ens var påtänkta. Jag tror att jag vet lite grann om hur självcensuren fungerar inom SVT:s väggar. Men en dag måste den bidragsfinansierade kolossens medarbetare våga gå över den osynliga gränsen och ställa sådana utmanande frågor, om de ska kunna återerövra sitt nu skamfilade rykte och verkligen bli allsidiga, konsekvensneutrala och kritiskt granskande åt alla håll.