Ibland blir jag kontaktad av folk som är missnöjda med något och vill att jag ska opinionsbilda bort problemet. Häromdagen ringde exempelvis en taxiägare och klagade över bränslepriserna. Jag kommer inte att klara det här, sa han, åtminstone inte om jag ska fortsätta att värma villan. Skriv att de måste sänka energiskatterna! Det lilla som de planerat räcker inte!

Du verkar inte ha fattat det här, svarade jag. Syftet med pålagorna på din diesel är att dieseln ska bli dyrare så att du inte använder så mycket. Om du inte använder så mycket diesel så räddas jorden från värmedöd, det är så det är tänkt.

Men de borde i varje fall sänka energiskatterna, envisades åkaren. De höjer skatterna för att minska förbrukningen, envisades jag tillbaka. Då verkar det kontraproduktivt att sänka dem så att förbrukningen ökar. Ett steg fram och ett steg tillbaka. De borde inte ha tagit det första steget i så fall, muttrade åkaren.

I flera timmar gick jag och tänkte på vad taxiägaren sagt. Om Sverige fullt ut gjorde som han föreslog så skulle Sverige inte ha någon energipolitik alls och den idén föll, sade jag mig, på sin egen orimlighet.

Gjorde den? frågade jag mig själv lite häpet. Det blir ju lätt sådär om man tillfälligt har glömt bort att vissa tankar är förbjudna. En del tankar bör förstås vara förbjudna, till exempel tanken att bidragsbedrägerier är en godtagbar födkrok, och därför accepterar många människor samtliga existerande tabun som allmänna livsregler. Men eftersom jag har en i många stycken obstinat läggning vill jag ofta skärskåda motiven för gällande åsiktsförbud. Varför, kort sagt, har Sverige en drastisk energipolitik som syftar till att minska de svenska utsläppen av koldioxid men alltmer visar sig vara till förtret för vanliga människor?

Det officiella svaret – bortsett från att jag ska skämmas för frågan och att jag till straff borde bannlysas – är att koldioxidutsläppen måste ned och att alla länder måste hjälpa till. Men det officiella svaret är inte helt övertygande. Av 38 OECD-länder har bara ett – Lettland – lägre utsläpp per capita än Sverige. Sverige står för försumbara 0,13 procent av världens koldioxidutsläpp. Även om vårt folk under svåra umbäranden fick ned utsläppen till noll skulle det inte göra skillnad för klimatet – särskilt om man betänker att länder som Kina och Indien med tillsammans 36 procent inte planerar någon särskild återhållsamhet.

Hur ska man då förklara den officiella svenska envetenheten i klimatfrågan? Jag tror att den vanliga förklaringen till svensk politik gäller även här. Vi vill vara bäst i världen och ha den godaste och internationellt mest framstående politiken så att vi väcker andra länders beundran som föredöme. Vi ska vara världens ledande humanitära stormakt.

När jag själv arbetade inom det svenska u-landsbiståndet fick jag känna på hur det är att representera världens mest överlägsna humanitära stormakt. Givarländerna träffades i Paris för att resonera om biståndsvolymer och det gick ett avundsjukt sus genom lokalen när de svenska planerna presenterades. Det handlar om det svenska politikerväldets världsrykte. I det perspektivet spelar det ingen roll om en eller annan taxiåkeriägare hänger upp sig på dieselskatterna eftersom han kanske riskerar att gå i konkurs. Smakar det så får det kosta.

Det är ett förfärande brott mot konvenansen att ens framföra idén att Sverige skulle må bättre av att inte ha någon politik alls än att ha den som politikerväldet erbjuder. Men om man betänker vad politiken under de senaste decennierna åstadkommit när de försökt sjösätta sina favoritprojekt, till exempel mångkulturalismen, hållbarhetspolitiken inklusive avgifterna på de praktiska ICA-påsarna, nollutsläppen och brottsbekämpningen medelst socialpolitik, så undrar man om inte sloganen ”Net Zero” passar ganska bra som beskrivning av marginalnyttan av insatserna.

Sverige är naturligtvis inte det enda land som på motsvarande oförsiktiga vis gjort fasansfulla dumheter. Tänk på de stackars tyskarna som i onödan lägger ned sin kärnkraft och därmed gör sig helt beroende av rysk gas vilket numera styr landets utrikespolitik. Tyskarna är helt finlandiserade i bemärkelsen tjudrade vid det ryska kopplet och törs inte, som andra Nato-länder, skicka vapen till Ukraina utan begränsar sig till att leverera några tusen stålhjälmar. (Jag säger inte att ukrainarna bör få vapen, bara att det är synd om Tyskland som på grund av egna svagsinta beslut förlorat en avsevärd del av sitt självbestämmande.)