Terrängen ser inte ut som kartan. Med det menar jag att verkligheten, särskilt samhället och ännu mer särskilt politiken, inte låter sig förstås med det begrepp vi använder. Det är som om vi försökte slå i en spik med förstoringsglas.

Det verktyg vi använder för att tolka politiken är teorin om ideologierna. Den teorin säger att det finns ett begränsat antal ideologier, kanske tre, som människan kan välja att ansluta sig till och som därefter leder människan till politiska ställningstaganden som är typiska för just den ideologin.

Hos oss anses det sålunda att det finns just tre ideologier, liberalismen, socialismen och konservatismen. Alla tre handlar om hur ordning ska upprätthållas i samhället. Liberaler anser att detta bäst sker genom att folk har frihet för då kommer som genom en osynlig hands försorg en effektiv ordning att uppstå liksom i en myrstack. Socialister menar att den mest fördelaktiga ordningen uppstår när staten fattar alla beslut. Konservativa hävdar att den yppersta ordningen inträffar när traditioner bevaras och politiken är ”visligt trög” som det sades om gamla tiders första kammare.

Men teorin om ideologierna fungerar inte i verkligheten. Förr i tiden kunde nog människors ställningstaganden förklaras med hänvisning till någon ideologi typ att mer frihet var rätt svar på alla frågor för liberaler. För dagens viktigaste politiska frågor verkar ideologierna emellertid irrelevanta. Ta ambitionerna om en fossilfri värld. De ligger vid sidan om de tre ideologierna. Eller Jämställdhetsmyndighetens lära om att mäns våld mot kvinnor är ett ”paraplybegrepp” som omfattar även kvinnors våld mot män (sidan 53 här). Skulle den läran vara socialistisk eller konservativ eller liberal? Eller det uppmärksammade fall där Justitiekanslern tilldömde en mångkriminell våldtäktsman 840 000 kronor i skadestånd för att han påstods vara yngre än domstolarna först trott och därför gått miste om strafftidsrabatt? Jag ser ingen särskild koppling till någon av tre ideologierna. Hela tiden stöter man på viktiga frågor där de etablerade ideologierna känns obsoleta i bemärkelsen att de inte förmår greppa tag i verkligheten.

Att sakna ord för alldagliga företeelser är ett besvärande tillstånd. Ord och begrepp är snabbkopplingar till ofta förekommande fenomen ungefär som att man knappar in Ctrl + P om man vill skriva ut ett dokument. Vad är det som gör att en del av befolkningen – troligen en mycket liten del – gillar att JK belönade 840 000-kronorsmannen medan alla vi andra blir rasande? Det är samma med energiomvandlingen och Jämställdhetsmyndighetens riktlinjer. Befolkningen indelar sig i två motsatta och ibland oförsonliga läger som inte har något med vare sig socialism eller konservatism eller liberalism att göra.

Vi behöver därför en ny taxonomi för ideologier som är mer tillpassad efter dagens verklighet. Jag föreslår ett system med två ideologier.

Den ena är PK-ismen. I vart och ett av de fall som jag omnämnt finns en tydlig PK-istisk hållning, till exempel att kvinnors våld mot män är ett missförstånd eftersom allt våld i nära relationer är mäns våld mot kvinnor. Det utmärkande för denna hållning, oavsett vilken fråga det gäller, är att politikerväldet ska ha mer makt. I det perspektivet inser man exempelvis att energiomställningen är ett bingoprojekt eftersom det förutsätter en gigantisk utökning av den makt som koncentreras i samhällets topp.

Men vad ska man då kalla motståndarnas ideologi? Vad är det som väcker ilskan hos alla oss som ogillar skadeståndet på 840 000 kronor? Jag tror det kallas det allmänna rättsmedvetandet. Men det allmänna rättsmedvetandet är ingen bra beskrivning på det som gör mig skeptisk mot energiomvandlingen. Det behövs ett paraplybegrepp för den hållning som i varje fråga ställer sig i harnesk mot PK-ismen. Jag föreslår att den ideologin ska kallas det sunda förnuftet.

Men sunt förnuft kan väl inte vara en ideologi, invänder du, det är ju ett personlighetsdrag! Kanske. Det finns moderna vetenskapsmän som hävdar att brottslighet är ett ärftligt personlighetsdrag. Man vet inte riktigt var gränserna går i så komplicerade saker. Men vi vet att det finns ett starkt släktskap mellan sunt förnuft och demokrati. Demokratin inrättades på basis av föreställningen inte att alla människor hade sunt förnuft utan att tillräckligt många hade det för att man framgångsrikt skulle låta samhället styras av folkviljan. Det sunda förnuftet är grundvalen för demokratin. Därför menar jag att det rebelliska sunda förnuftet är den naturliga motståndaren till den bedrägliga och påhittade men fortfarande dominerande PK-ismen. Den ideologiska huvudmotsättningen står alltså mellan PK-ismen och det sunda förnuftet. Glöm aldrig det.