Poängen med denna gamla barnvisa är att björnen inte alls sover utan bara låtsas, och att alla vet att den låtsas. Det finns en mängd böcker skrivna om Östeuropa och det moderna Ryssland. Själv har jag bara skummat igenom baksidestexten till några av dem, så min uppfattning får tas med en stor nypa salt. Men jag tycker barnvisan sammanfattar ganska bra hur man kan uppfatta en av vår tids mest kompetenta statsmän, Vladimir Putin. 

Att säga att Putin är kompetent, liksom varje annat positivt omdöme, brukar utlösa en storm av protester. Men att styra upp det kaos som rådde i Ryssland efter 90-talet utan att utlösa ett blodbad, var säkert ingen lätt uppgift. Jag tror inte någon av statscheferna i väst, inklusive Magdalena Andersson, hade klarat det bättre. Vidare finns ingen anledning att betvivla hans intelligens, vilket kanske inte gör honom mindre farlig men i varje fall mer benägen för logiska resonemang. Det hade varit svårare att sia om utgången ifall presidenten hetat Boris Jeltsin.  

Till exempel tror jag Putin är ganska medveten om att Sovjetunionen gjorde några mycket otaktiska invasioner. Såsom invasionen av Tjeckoslovakien 1968, som fick hela den europeiska vänstern att vända sig från Moskva och skapa en egen kommunism. En annan taktisk miss var invasionen av Afghanistan som blåste liv i ännu en slumrande björn, nämligen islam.  

Att militärt klampa in i Ukraina skulle vara just en sådan korkad invasion. Relativt få ukrainare längtar efter att bli ryssar och motståndsrörelsen skulle få all tänkbar hjälp från väst. Så varför skramlar han då med vapen? Jag kan fantisera ihop minst tre olika anledningar.  

Första skälet är att västvärlden befinner sig i en nedgång som den sovande björnen antagligen väntat på i decennier. Sin kärnvapenarsenal till trots är USA historiskt svagt, med svåra inre motsättningar och en president som knappt förmår freda landets södra gräns. Den förödmjukande reträtten från Afghanistan har inte precis ökat det amerikanska folkets beredvillighet att offra sina söner i ett storkrig för demokratin. Förutsättningarna för Ryssland att flytta fram sina positioner har sällan varit bättre. 

Andra skälet framgår av världskartan. Om USA inte längre förmår försvara Europa, och Ryssland vill öka sitt inflytande, behöver den ryska marinen god tillgång till Medelhavet och Östersjön. Den ryska flottbasen i Sevastopol är tydligen så viktig att Putin tog risken att invadera Krim 2014, trots kraftigt minskad goodwill. Man kan jämföra med USA:s beslut att invadera Panama 1989 för att säkra den strategiskt viktiga kanalzonen. 

Kanske resonerar Putin ungefär så här: Genom att mobilisera mot Ukraina, vilket kan motiveras med gammalt groll rörande oljeexporten genom landet, kommer Krim och Svartahavsflottan att hamna i mediaskugga. Avstår han från att invadera och kanske även minskar trupperna, kan Biden utmåla det som en seger för amerikansk diplomati. Biden är i desperat behov av en utrikespolitisk framgång efter debaclet i Afghanistan, och skulle kanske inte riskera att röra ytterligare i frågan om Krim. 

Ett tredje skäl (som skymtar fram i en artikel i finska Yle) är att Putin riktar världens ögon mot Ukraina, samtidigt som han stärker sin position i resten av Europa. Inom kort kommer en gasledning att öppnas tvärs genom Östersjön, som för lång tid framöver förbinder Ryssland med Europas hjärta. Om jag vore Putin skulle jag gärna se en mindre marinbas någonstans på östra Gotland. Sverige är inte med i Nato och har länge irriterat den västliga försvarspakten genom att ta deras beskydd för givet, utan att betala priset. Precis som USA plågas vi av inre motsättningar och är illa rustade att försvara våra gränser.  

Jag ska inte måla björnen på väggen, men lek med tanken att några kärnvapenbestyckade U-båtar plötsligt dyker upp utanför Gotland. Hur många amerikanska marinsoldater skulle vara beredda att dö för att försvara Visby? I hur många grannländer skulle man höra stridsropet ”Sveriges sak är vår”? Hur många EU-länder skulle komma till vår undsättning, och riskera att gå miste om den ryska naturgasen? En rysk etablering på Gotland skulle kunna bli häpnadsväckande odramatisk. Särskilt om Putin lovar världen att för evigt respektera Fastlandssverige som en självständig nation. Magdalena Andersson skulle förstås erbjudas ett frestande arrendeavtal, med tillräckliga gasleveranser för att lösa den svenska energikrisen. Gotland skulle kunna bli Östersjöns Krim.